Weltschmerz

Weltschmerz handlar om att man känner en vanmakt inför sin egen förmåga att göra gott mot världens grymhet. Ofta för att något hemskt hänt, så ser man mer än vanligt allt annat som är åt helskotta. Som en dålig jämförelse så ser man många gravida om man är gravid.

Det hjälper inte med en ny tronarvinge. Jag gläds för hennes föräldrar som fått gå igenom en del för att ens få försöka skaffa barn. Deras kärlek tog sig igenom vårt tröga konservativa statsskick och även en njurtransplantation. Hoppas de får vara ifred lite nu men det är väl osannolikt. Och hoppas ungen gör precis som hon vill. Men hela grejen hör hemma i Antikrundan hellre än i Rapport om du frågar mig.

Men igen, weltschmerz alltså. Ett helt malplacerat ord i min vokabulär. Inte så jag lever. Alls. Mottot är ju att man ska göra det lilla man kan, och det goda vinner. Vända sig mot solen, inte molnen. Men veta att molnen finns så man uppskattar solen mer. Och jadijada.

Men nu hör jag massa svarta saker överallt. Och terapin mot detta är att göra sånt som är bra.Do good.Och det tänker jag göra, gör jag redan. Har redan satt igång. Vill göra mer. Jag måste bara sova lite först.

Tur då att jag är här i Värmland. Jag blir alltid kalastrött när jag kommer hit. Tydligen funkar luften likadant på Ebba som ville gå och lägga sig halv sju!!! Vila och ladda.

Medan jag sover kan ni göra något- vill ni stödja den Palmeprisbelönade verksamheten på Panzisjukhuset i Kongo så sätt en grindslant till Tjejmarathons insamling. Varenda krona du ger går direkt till deras verksamhet.

Här läser du mer.

Ha en fin kväll!

Mot Värmelandet

I helgen sprang jag ute där mamma bor. Där jag växte upp. Förbi det första huset mamma o pappa byggde där jag bodde i 10 år och sen förbi nästa där jag bodde tills jag flyttade till UK direkt efter gymnasiet. Det är som att sluta cirklar att återvända till platser av trygghet.

Värmland och Solbacka som min farmor och farfar fick nycklarna till dagen jag föddes är ett annat ställe där jag känner mig trygg. Jag längtar alltid dit när det är något jobbigt som händer och nu ska jag alldeles strax bara hämta min finaste lilla prinsessa och åka dit. Snön är borta men vi har massa annat att pyssla med. Åka till stallet och rida, mata fåglar och rådjur och rota i magasinet. Hugga ved. Sova. Äta. Läsa.

Mycket sova för min del hoppas jag. Och ett redigt galet tungt löppass. Det står 20 x 1 kmpå schemat. Intressant. Återkommer med det .

Ha en fin dag!

Ebba har arbetat på landet sen hon var liten!

Tillsammans

För ett år sen hade jag aldrig tränat löpning i grupp. Det var liksom “inte min grej”.

Fortfarande är de ensamma löppassen fler än de gemensamma. Det är då jag sorterar rätt saker i skallen. Hjälten säger att jag ibland återberättar saker som att jag har haft en intern diskussion i skallen och det stämmer säkert. Jag pratar med rationella Annie och den irationella Annie och det är väl en 50/50 i utfall vem som vinner de diskussionerna. .

Efter mitt första grupplöppass som var med Running Sweden har löpträning i grupp blivit en viktig del i mitt liv. Fast egentligen mest, de människor som de här passen genomförts med. Den gemenskap jag har med ett stort antal människor nu, genom löpningen är något av det mest värdefulla jag har i min mentala tillgångsbank. Det är en guldgruva och den senaste veckan har det blivit brutalt tydligt att det är det vi gör tillsammans som skapar värde. Min kollega A satte så fint ord på det idag.Vi gör det här tillsammans.

Livet. Allt däri.

 Precis som ordspråket säger så minskar sorg, oro, rädsla, förskräckelse när vi delar den tillsammans.  Glädjen blir större när vi skapar den tillsammans.

Lycka är också, precis som ett annat ordspråk, att kunna le genom tårar när vi gråter. Det har jag gjort idag, tillsammans med människor jag både känner, och aldrig träffat förut.

Det har känts som jag inte har andats ut på en vecka. Nästan exakt. Men jag tror jag gjorde det idag. Jag har en känsla av att livet kommer leverera fler såna här händelser där man drar in andan och sen inte riktigt släpper ut luften. Så är livet. De händelserna rår vi inte över. Menvi rår över vad och vilka  vi har att hämta kraft ur om det händer.

Idag har jag varit i alla hörn av känslospektrat. Sorg, medkännande, oro, glädje, stolthet, energisk och fruktansvärt trött.

Tack till alla jag var tillsammans med idag. Igår, imorgon. Alla dagar.

Utan strumpor

Efter en något mer rent siffermässigt produktiv dag på jobbet fanns bara en tanke i huvudet.

Springa. Träna.

Knatade över St Eriksbron där det känns som man ska ramla ned i kanalen. Nähä? Bara jag?
Provtränade på Sats där och bytte snabbt om bland alla tjejer och speglar och osäker hård atmosfär.
Ut ut ut. Med mina 80 krs dubbar kan jag trampa fram barfota i mina underbara Adizero Boston som vore det en sommardag.
Jag var modig. Jag sprang bort mot där det jobbiga hände. Jag hade nästan maxpuls men jag trampade på och när jag var förbi så flög jag upp för backen och tillbaka in till gymet.
Där var det högtryck såklart. De flesta tittade på tv och rörde armar och ben samtidigt på maskiner. De flesta tjejerna var vid maskiner eller tränade mage.
Jag höjde volymen nästan obehagligt högt i mina lurar och öste på med marklyft, jumpsquats, draken med rodd, armisar, sittande rodd. Axelpress med stång och plankan. KLAR!
Phu!
Lite tömd på energi o lite sådär ledsen som jag blir av i stort sett alla besök på innerstadsgym traskade jag hem till Sara som bjöd på godaste morotssoppan och foccacian. Fint sällskap också i form av Ella och senare Jessica. Bra vänner är de man kan gå på middag till i svettiga träningskläder. Fick berätta i nya ord, med nya förstående reaktioner vad som hänt. Varje gång får jag själv en ny vinkel på alla känslorna. Det ofattbara. Det sorgliga. Det vanmäktiga. Det läskiga.

Sen kände jag att jag nog skulle kunna sova en hel natt. Så jag tog mig hem på isiga gator till mitt lilla k rypin som ser ut som en tom lekplats när lilltroll inte är där.
Fortfarande utan strumpor.
Det var det enda som jag glömde igår och det gjorde inte ett jäkla skit.

Hej livet

Hej P1 morgon. Gröt och ledaren på DN.

Hej slut på tandkräm och kladdiga fingeravtryck på fönstret. Bläckpenna i min vita soffa. Tusen pusselbitar på golvet och en massa gosedjur som ska sova i mammas säng.

Hej isgata, trångt på tunnelbanan och massa väskor. Hej fint sms från min hjälte och vi tänker på den där dagen för exakt 6 månader sen idag. Före och efter.

Hej mina fina kollegor, en massa jobbiga samtalsämnen, kramar, och lite skratt.

Hej kundbesök. Siffror. Rapporter. Årsredovisning och budget.

Och hej motivationen! Inspirationen. Livsglädjen. Den som jag vårdat så bra innan och nu hade så lätt att hitta. Nu kände jag den så tydligt idag igen och det är inte på något sätt slut på mörkret, på frågorna, på vanmakten men den får stå på sidan om idag.

Jag har flera ställen att styra min energi och glädje från det som skulle kunna bli apati, sorg och ett ältande av jobbiga bilder.

Jag har Tjejmarathon.Som ska bli så bra. Det är så mycket på gång. Det är så fantastiskt och det är så jäkla rätt!

Det är vår fantastiska friskvårds och löparsatsning på jobbet. Runtom i landet börjar våra lokalkontor svara på mina utskick och det är som ett nätverk av löpaprglädje som jag suger i mig som en törstig svamp.

Sara har ett projekt att hon ska göra roliga tisdagar. Idag tar jag en jobbig men bra tisdag först och sen ska jag unna mig själv träning med Jessica. Sen hem tilll just Sara och även få träffa hon som kan tala med islandshästar.

3 underbara tjejer. En underbar tisdag. Hej livet.

Step into liquid

Min bästa film. Alla kategorier.

Det kändes först som jag inte gjort ett jota idag. Trots det var jag så trött så jag inte klarade att svara i telefon flera gånger under kvällen.

Men så kom jag på att jag nog gjort en del. Pratat med personer om vad som hänt. Förklarat. Fått fråga hur min skalle fungerar. Fått ventilera. Fått känna mig omhändertagen. Och fått prata lite jobb. Men inte så mycket.

Det finns bara en film och ett ämne, en fritidssysselsättning som jag vill tänka på just nu.Surfing.Jag längtar efter att vaxa en 9 fotare och paddla ut i gråa skummande vågor med oklara bryt och röriga set och nästan blåsa av brädan i vågorna. Vurpa av och få saltsmak i hela kroppen. Tumla runt. Sitta utanför bryten och titta mot horisonten med fötterna som paddlar i vattnet.

 Snart hoppas jag. Nu är det huvudet över ytan och axlarna därtill faktiskt. Två tuffa, viktiga dagar framför mig. Viktiga möten. Jobbiga. Känslosamma. Sen åker jag och lilltroll till Värmland. Men nu- lite vågkraft!

Spana in filmen här. Du kommer älska den!

 

Den starkaste solen

Lyser nog för de som varit i den djupaste sorgen. Det är spannet i livet som ger extremer. Ger perspektiv. Man kanske ska avundas dem som väljer att harva i mellanmjölksåkern. Som orkar yvas över en skånsk orange författares malplacering i en patetisk tävling i refräng, bryggor o glitter.
Inte ska man avundas de som råkar ut för det ofattbara. Att deras spann från absolut lycka till absolut mörker precis ökade med en ny svart dimension.
Men man kan använda sin empati. Öppna ögonen. Se sina medmänniskor och se deras öden. Få förståelse för ett större spann av känslor än man själv har behövt uppleva. Det ger smärta, det är jobbigt. Men det är medmänskligt.
Det ger också, är jag övertygad om, en kunskap, ett verktyg för att uppskatta solen och glädjen lite mer när den skiner. När man skapar den.

Det var galet jobbigt imorse. Mitt irrationella jag ville inte lämna Ebba på det isiga dagiset, inte utsätta mig för SL’ s inkompetens och avboka den tid jag har med någon som ska hjälpa mig med traumat.

Men jag vill vara empatisk. Jag vill vara medmänsklig. Och jag vill, där jag kan plocka russinen ur livskakan. Leva lycklig. Jag tror jag vet hur.

Övervakar Vikingarännet

Jag o Ebba sitter utanför Görvälns Slott o fikar och övervakar Vikingarännet. Ebbas mormor och hjälten är ute på isen och åker långfärdsskridskor.
Ebba ville varken åka skidor eller öva skridskor.
Det gör inget. Vi sitter här o lyssnar på fåglarna och myser lite.
Senare ska jag fylla på endorfinförrådet med 10 km snabbdistans. Det ligger på träningsschemat. Och vissa planerade saker far åt helskotta nu, men vissa som ger värde, energi och läker får vara kvar.
Hoppas alla har en skön söndag!

Spin intervaller. Spelar roll.

Jo men de gör det! De spelar roll. Att jag satte mig där framme i sadeln. Lyckades koppla om mixerbordet där någon kopplat om sladdarna. Gjorde om passet så jag skulle ha lättare om jag tappade bort mig. Hade endast 3 cyklar tomma. Förväntansfulla ögon riktade mot mig.

Jag lyckades leverera ett av mina bättre pass. Missade att synka intervallerna på en låt bara och det märktes nog inte. En fantastisk spretig klass. Underbar energi. Bra känsla i salen.

Jag var så närvarande. Hade ett tänt ljus snett nedanför min cykel och det samlade alla jobbiga tankar och gjorde dem en stund till en fin hyllning. Min sista låt på hela passet är en otroligt medryckande sak som heter I’m Alive. Jagg hade glömt bort det nästan så jag satte nästan andan i halsen när den kom men just då blev det bara positiv gåshud. Jag lever. Ja bannemig. Och jag gjorde en sal full med människor glada och träningsrosiga och de fick känna hur starka de var. Hur stark kroppen är.

Mitt passupplägg idag. Spelar det roll? Ja det gör det! Det blev korta intervaller rakt igenom. Upp på tröskeln men inte stanna så länge. Aldrig maxa. Bara smyga runt där strax ovan mjölksyratröskeln för att reta igång kroppens smarta system för att förbättra syreupptagningsförmågan till nästa gång. Vila ca 50% av intervalltiden.

Ingen perfekt struktur utan 14 stycken intervaller där de tre första var 2,5 minuter långa. 3 till på 2 minuter. Raksträcka med vila. 8 stycken till om 2 minuter. 1 min vila emellan med en lite längre vila innan de sista 3. Och sen bonuslåten på 3 minuter. I’m alive.

Sen var det jogg tillbaks hem. Och en riktig tjong i skallen när alla tankar vällde ut ur det där hemska rummet jag stängt dörren till.

Har lyckats sortera ut vad det är som det jobbigaste förutom det brutala i livets bräcklighet och orättvisa. Det är vanmakten jag kände. Och sen är det en sekvens jag bara sätter ord på till de som jag vet kan hantera det.

På eftermiddagen tvingade jag ut mig och Ebba till lekparken. Jag hade hög puls varje gång hon halkade och ville inte gunga henne så högt. Lät säkert väldigt överbeskyddande- tvärt emot den trygga mamma jag brukar vara. Men sen fikade vi och delade en god bulle och hade sådär roligt och mysigt som vi har.

Jag vet att man ibland efter man jag var med om i onsdags får en känsla inför massa saker att “spelar det roll?”. Och det är massa saker som spelar roll. Massvis. Jag är glad över att jag levt mitt liv hittills så att jag de flesta kvällar somnar med förvissningen att jag tagit hand om Ebba på bästa sätt. Att hon mår bra. Att jag tagit vara på dagen och gjort meningsfulla saker. Jag är så tacksam att jag har Tjejmarathon att styra energi och frustration till nu. Min familj o mina fantastiska vänner- så fina och så många! Viktiga arbetsuppgifter på jobbet. Viktig tid för egen träning. Sånt som spelar roll.

Men det betyder inte att jag kan förstå. Att jag kan acceptera. Att jag kan andas ut. Att jag kan gå utan en otrolig sorg och känsla för de som mist sin fina. Och vi kanske inte ska kunna förstå. Kunna acceptera. Men andas ut måste vi kunna göra. Tids nog.

Ha en fin lördag.

Upp i sadeln

Att resa på sig efter ett fall är det som gör att vi går vidare. En erfarenhet rikare. Jag hoppas jag aldrig behöver använda den här erfarenheten någonsin igen.
Så nära att lämna återbud till dagens spinvick. Men jag måste göra det. Det är nog det viktigaste pass jag leder.
Jag är ett nervvrak och bara att använda telefonen tar mig tillbaka till onsdagskvällen. Allt leder dit. Allt. Allt.
Det kommer klippas kopplingar dit så sakteliga. Jag kommer tänka på den kvällen som en hemsk händelse i rtt stort otroligt sorgligt perspektiv men för att hantera sorg o chock måste andra bilder in.
Jag har ingen aning om hur strukturen på mitt pass är. Är helt tom. Det sjuka är att för nästan exakt 6 månader sen fick jag stänga av alla känslor och bara göra också. Då med en oro utan dess like. Nu med ett trauma utan motsvarighet i mitt 33-åriga liv.
Vetskapen om att vi fixar så mycket mer än vad vi tror är hos mig stark. Övertygelsen om vad som är rätt att göra, hålla ett bra närvarande spinnpass är lila starkt.
Bara vet inte hur jag ska hantera alla tankar och bilder. Känslor. Men ska få hjälp.
Rörelseglädje och gemenskap. Tack till alla som stöttat senaste dygnet. Alla fina kommentarer. Det betyder så mycket. Jag vill hitta ett sätt sen att återge sen vad som hänt men inte i bloggen.
Nu- gör jag det jag skulle göra idag. Måste göra. Extra närvarande. Extra tacksam.
Ha en fin lördag.