Progressivt långpass progressiv lycka

Åh vad jag hade sett fram emot detta! Åt en snabb frukost bestående till hälften av sånt jag egentligen tänkt att inte äta innan långpass framgent men som inte gör något just nu och tuffade iväg. Med 3 dagars matorgie i ryggen var jag full av energi. Tanken var att springa lugnt i början och öka efterhand. 1 mil åt ena hållet- 1 mil tillbaka.
Det var inga problem att hålla snitthastigheten nere eftersom jag fotade en del.

Här är huset där Reagan och Gorbachev hade möte 1986.

Det var en skön känsla när jag kom in i andra andningen och tempot naturlig ökade. Inget fotande. Bara rulla fram med hög stegfrekvens. Stark.

Här ser ni två andra löpare. Såg flera. Många vätskebälten. Många som sa hej!
Lyssnade på flera Ben Greenfield podcasts och får massa värdefull info, idéer inspiration.

På väg tillbaka mot Reykjavik

Skön sväng på nästan exakt 20 km. Rätt känsla. Blir lite stel i axlarna när jag springer med ryggsäck men min ischias är så mycket bättre så jag knappt vågar tro att det är sant. Sen god lunch (lamm) med finaste och shoppade lite mer till Lillan. Blev ingen islandskofta- eller ylleklänning som jag tänkt men roligare att handla presenter. Jag fick mig ett pannband. Det får räcka. Är så laddad för en massa saker nu. Nytt kostupplägg för mig. Börja planera träningen. Jobba vidare med Tjejmarathon 2013. På flyget hem ska jag göra en offert på löpträning till ett gäng och även jobba lite med ”nya jobbet”.
Island får 10 av 10. Ett helt otroligt land med alla komponenter jag älskar:
Hav. Fjäll. Glesbefolkat. Kargt. Hästar. Får. Gott kaffe. Mycket fisk. God mat. Lakrits. Frisk luft. Små städer. Och lägger man av en brakare kan man bara skylla på vattnet.
Men nu längtar jag hem till lilla stora #1

Ha en fin söndag!

Springa hela helgen!

Ni har väl sett att jag städat på bloggen? Kolla länkarna till höger och spana gärna in ”Träningsevent”. Vill du haka på och träna med mig så hittar du två tillfällen redan i helgen !

Den här veckan hoppas jag lyckas balansera in alla de pass jag vill få in:
1 intervallpass ( sega 500-ingar i måndags)
1 distanspass ( igår med Running Sweden ca 9 km i 5:15 fart eller nåt med tre fartökningar om 900 m)
1 backpass ( Hanmarbybacken imorgon)
1 långdistans. ( 25 km med tjejerna på söndag)

Till detta ett styrkepass som jag ska göra ikväll är det tänkt. Jag tog en långlunch med finaste Sofie. Sofie är den mjukaste hårdaste jag känner. I sommar tar hon sig anNorseman.
Hon är världens snällaste också och jag ska få låna en MTB av henne och reka banan inför Tjejmarathon.

Därför jobbade jag lite längre idag. Men sista timmen ägnade jag åt just Tjejmarathon där bit efter bit faller på plats. Nu kan jag göra kväll och njuta av att träna mig varm i den kalla vårsolen.

Edsviken, Brunnsviken och väggen

En sån strålande vacker dag! Skuttade ur sängen så pigg och glad! Här ska springas!
Lufsade iväg på pigga ben till Bergshamra där jag mötte Daniel som springer TEC 100 miles om 3 veckor. Vi mötte i sin tur upp Marcus och Ia vid Ulriksdal o tuffade iväg runt Edsviken. Kändes väl ok men… Jag började ana oråd efter ca 2 mil. Hade ingen ork!. Blev tyst ( ja ett under jag vet). Fick fokusera mig på att hänga med i det trots allt lugna tempot. Inte ont, ingen känning från influensa men bara allmänt orkelös. Som det känns efter 4 timmar. Till slut svarade jag ”mm”, ”hm” ”aha” när jag och Marcus pratade om ditten o datten.

När jag avverkat 25 km fick jag ge mig. Resten fick springa vidare. Jag saktade ned, tog en gel. Hörde vattnet klucka. Njöt i solen. Hämtade lite kraft och fick verkligen känna att JA jag är frisk. Det är inget virus som stökar. Jag är bara urlakad. Jag har inte sprungit ett ”ultralångpass” sen januari och så kom influensan from hell och tog all uthållighet?!

Ja tydligen. Jag hamnade i en brant backe och fick sluta tugga på min macka för gå och tugga var för jobbigt samtidigt. In på en livs, i med en cola och en bulle för det fanns inte så mycket annat. Magen surade och jag slog på lite musik och knatade på. Joggade. Knatade. Efter ett tag gav det sig och jag fick lite ork. Jag var ju på väg mot dagis för sjutton! Så jag tog mig till Haga Forum och hoppade på bussen hem. Landade på 35? 36? km. Jag vet inte. Ont gjorde det. Och mackor ska jag äta hembakta. Jag vet inte om varken för mycket gluten eller laktos är så bra under såna här långpass.

Mina bars var dock en succé- de ska jag baka fler av!

Kände mig urusel och i värdelös form. Men när Ebba kom rusande och skrek ”mamma” och välte omkull mig i sandlådan på dagis då var jag formstark igen. En glass i solen på vår egna uteplats i nya lägenheten (med eftermiddagssol och lä- bingo!), lite lek i parken och en god middag så känner jag mig pigg och positiv igen. Jag har aldrig varit i såhär dålig form så nära ett lopp. För ett år sen hade jag stakat, skejtat och skidat mig genom vintern och syreupptagningsförmågan var på topp. 3 mil var en walk in the park men mentalt är jag starkare i år.

Fick tips om den här hemsidan med träningsprogram för en ultra. Jag gillar tänket med back- to- back även om det är mardröm för mammor som jag. Imorgon skulle jag LÄTT kunna klämma en 12a men hur ska jag hinna det?

Ajländspråbblems. Underbart. Love it. Njuter. 3 veckor kvar. Nu! Tjejmarathonpyssel framför Skavlan.

Ha en fin kväll!

Ebba dricker som en utralöpare!

Underbara 15 km i solen med fint sällskap

Länkar rakt av till Tjejmarabloggen för redogörelse av den här fantastiska dagen.

När vi väl var klara kastade jag och min granne V oss i min bil och plockade upp Ebba i Solna.

På eftermiddagen var hon och jag på kalas hos Ebbas bästa kompis och tillika granne. Vi var ute och lekte i solen och barnen stojade runt, som 2-3 åringar gör. Efter en vurpa börjar Ebba halta och kan inte stödja på sitt vänsterben…Men det gör inte ont när hon inte stödjer det. Väl hemma har det inspekterats och det verkar vara en klassisk stukning. Snopet! Vad gör man när en liten en får en stukning? Ringde sjukvårdsupplysningen men det är ju mest för samvetet. Vi lindade den lilla fossingen och så kör vi Madickenmarathon (men vad de svär!!!). Så hoppas vi det är bättre imorgon.

Har annars haft en så fin fin dag. Träffat så fina tjejer, och Peter förstås! Njutit av solen och nu ska jag laga lite god lax och mysa med min lilla tjej.

Hoppas ni haft en jättefin dag!

 

Lite beviken och mycket nöjd

Sitter här med en stor skål popcorn och herrarnas masstart på tvn! GÖTT.

Är lite besviken men samtidigt väldigt nöjd. Det blev inga 5 timmar. Inga 5 mil och inte ens ett ynka marathon idag. Mina lårmuskler och jag är inte on speaking terms med varann och utan dem har jag svårt att springa. Men oj så skoj jag haft. Först var jag lite sen. Fick tuffa på ordentligt de 1,5 km det är ner till starten vid Råstasjön. Där mötte jag min granne V! Skojsligt! Ca 40 pers kanske det var? Startade och vi sprang och pratade. Sen var jag tvungen att springa ut i buskaget så sprang 3 varv själv och lyssnade på en Jillian Michaels podcast. Sen sprang jag med V igen. Och runt 20 km dök min hjälte upp. Han var så pigg och glad och hade med sig min andra ryggsäck med mer vatten, cola och extra tröja. Vi tog 1 varv tillsammans och sen vips dök syster och hennes kille upp också. Vilket entourage!

Vid varvningen var jag tvungen att påtala vilket pacergäng jag hade!Hjälten var tvungen att avvika.  Nu hade jag sprungit 28 km och vid båda mina besök i buskagen höll jag på att krampa fast i squatposition vilket tids nog hade bjudit alla fågelskådare på en något avvikande syn.

Det gjorde verkligen ont i benen. Vilket var frustrerande eftersom jag var så pigg i övrigt. Dessutom, ursäkter ursäkter, så måste jag jobba idag. Komma hem pigg med 3 mil i benen och kunna jobba undan några timmar…ja jo det var nog dagens melodi. Nu hinner jag även valla mina skidor någotsånär inför morgondagens stak o skejtpass som kommer utföras på sjön.

Jag är nästan säker på att det inte blir TEC. Det gör ont i hjärtat men- det här kanske kan få bli marathonåret? Så kan jag släppa korta lopp sen och fokusera på Ultra. Jag vill göra en bra tid på Stockholm Marathon. Tredje gången gillt. Det förtjänar ett fokus. Det är mycket lättare att få till tid till marathon träning än till ultrapass med tanke på allt annat som händer den här våren. Gissningsvis kommer jag springa minst 5 mil under Tjejmarathonloppet. Men TEC..är TEC. Det är något magiskt över det. Uh. Ilandsproblemen hopar sig.

Nu. Vinterstudion. Badkar.Jobb. God mat. Matlådor. Valla skidor. Skön lördag.

Ha en fin dag. TACK till Lena och de tappra funktionärerna! Tack till allt bra runtom mig som vanligt!

4 mil utan träningsvärk

Ja den här bloggen heter Runnerslove och det är ren och skär kärlek jag känner nu. Ingen träningsvärk.

Jag var stel som en kakelugn direkt efter passet men kände ingenting igår. Ingenting idag. Inte öm. Inte ont i nerven. Inte stel (fråga Madde jag stod på huvudet och satt i split igårkväll).

Underbart. Just nu längtar jag efter vår Kickoff och att få dela med mig av nyheter och händelser under 2012. Rubin och Lisa – mina favvosar! kommer och Magnus kommer och föreläser.

Sen åker SpeedCrossen och löparsäcken på och jag springer så fort jag kan hem. Glipan stängd. Annie is back.

Ha en fin kväll- det snöar lappvantar och det är underbart att springa i dem! Hurra!

Mannen i mina öron när jag springer hem i snön ikväll 🙂

Långpass runt Stockholm

”Det här är livet”

”Vilka sköna människor”

” Det här skulle alla som säger att det är farligt att springa vara med på”

”Jag bryter och simmar hem hel***s jä**a is”

”Vad f*n tror hon det är SPRINT NU?”

” De borde ha rulltrappa ned till tunnelbanan”

” Jag skiter i vad folk tycker, jag sätter mig här på golvet och äter chips”

Där har ni mina starkaste minnen av dagen. Vi samlades 09.30 och var över 40 pers! Tuffade iväg och jag bara njöt. Och tänkte att det är helt fantastiskt att en grå lördag i januari så är det alla if’s and but’s man har i livet, till trots, så många som just här tar sig an 0-50 km. Det måste betyda att vi är en stor stor stor familj prestigelösa löpare.

För det är inte att vara bäst som driver det här gänget. Det är en ödmjuk, brokig, nyfiken, fascinerande grupp och en av det stora plussen med att flytta till Stockholm.

Isen var ett aber, ett orosmoment, en fara och en skojslighet idag. Det var IS. Några hade dubbar, några utan (ja jag med!) några hade Icebug. Någon, vi kan kalla honom Peter, sprang i svarta mockasiner och verkade ha bäst fäste av alla.

Jag vet inte hur många vurpor som gjordes på den totalisiga skogsstigen mot Lilla Skuggan. Väl ute på väg sa jag ”det gick ju bra det här” och stod rättmätigt på näsan.

Kroppen då? Som ska tugga och spotta mil nu utan att tjorva. Nja. Det var inga problem att springa 22 km. Det var ok vid 30 ( då jag drog min the best racestory ever) för Mirres Järnman. Blir lite eld och lågor när jag får prata om hur roligt det var att köra triathlon.

Men sen var det verkligen inte ok. Alla skulle fika vid 32.5 km på Blå Porten. Jag kände att om jag sätter mig ned, blir jag en av de statyerna som finns på Djurgården -fast för alltid.

En tjej till, Lovisa, skulle också hem. ”jag springer långsamt” sa jag. ”Bra det vill jag med” sa hon. Visade sig att hon tävlat för Spårvägen och Studenterna och ”långsamt” för henne var ungefär som när jag springer allt vad jag kan. Hon tuffade på. Jag släpade mig fram, kryssandes mellan turister som just då framstod som malplacerade elefanter vars enda syfte var att sätta mig ur flow. Lovisa hade aldrig sprungit såhär långt men tänkte att hon skulle klämma ett marathon. Jag började hallucinera efter röda SL-bussar, T-bane skyltar och chips. Men mitt pannben har blivit liiite tjockare. Jag visste att kommer jag hem med ”35 km” så kommer jag sura. Jag behöver de här passen och Lovisa var bra farthållare.

Var på väg att bryta vid Fridhemsplan men bestämde att tugga på till Stadshagen. Väl där stod klockan på 39.2 kilometer och jag fick fnatt och fick springa en sväng till för att få ihop 41,3 km exakt och satan vad viktiga de här 1,3 blev då. När jag kom hem tyckte Ebba att mamma skulle vara ett lejon och hon skulle rida på lejonet. Lejonet blev en trött knubbsäl på land och låg på mattan en stund. Sen blev hon mamma Annie igen. Men det tog ett tag. Mycket lakrits också.

Lärt mig? Det är underbart att springa med Peter och Mirres ultragäng. Och jag måste in med långa långpass. Nu måste jag spinna på de här 4 milen och snurra dem till 5. Snart. Kolla Funbeatkalendern om 3 veckor. Wop wop!

Tack alla som var med idag. Tack mamma för barnvakt.

God juldag!

mina saffransbiscotti
Hej alla! Jag tror bara det blir jag idag så jag springer nog själv här direkt från Sumpan. Men misströsta icke- nytt försök till gemensamt långpass kommer nästa år! God fortsättning!

24 km o glöggmys i Ursvik

Underbart!!!!