Drömpass och drömtid

Stopp! Nej vi stressar inte!

När det är så här mycket på jobbet och det är jobb som är tidsbestämda, ute hos kund och jag har både hämtning och lämning av Ebba då tycker jag vardagen är lite jobbig. Då skyndar jag från dagis till jobb, från jobb till dagis. Då finns det inte så mycket tid till träning, vänner, vila  och aldrig är väl som nu träningssuget större. Jag blir sådär putt över att jag, som bara vill träna flera gånger per dag, inte kan pga att jag är singelmamma och inte kan sticka iväg på morgonträning, kvällsträning eller ens lunchträning. Lunch äter man snabbt och så jobbar man för så ser schemat ut. Jag klagar inte. Men kan tycka att det är orättvist att jag bara längtar till att träna så kroppen skriker, medans de finns de som inte kommer sig för.

Så om du har lite tid över så kan du väl ge dig iväg på dessa pass åt mig denna vecka. Altruistiskt sett så är mina endorfinkickar dina so here you go:

3 stycken morgonlöp. Runt en 45 minuter lugn jogg när solen börjar retas över horisonten.

Ett NMT pass på Östermalms IP. Haka på MarathonMia :). Det var det jag tänkte göra.

2 stycken mysore (”självledd” träning) Astanga Yoga

Ett danspass av något slag.

2 stycken styrkepass, cirkelträningsstyle.

Jag kommer få till några pass, men inte hälften av de jag vill för att inte göra för akrobatiska tidsböjningar. Jag är otroligt kreativ med min tid, jag använder varje vaken minut till att multitaska för att hinna med allt jag behöver: När jag vaknat och Ebba vaknar i sin takt viker jag tvätt, gör frukost och packar väskorna. Lyssnar på P1 morgon, plockar i köket. Medan jag cyklar till jobbet lyssnar jag på mer nyheter. Åker jag tunnelbana läser jag DN och läser bloggar. I pauser på jobbet betar jag av privata saker- som att prata med banken och rodda med barnvakter och schemat med Ebbas pappa. Jag mailar iväg frågor till kunder och kollegor innan jag går, för att få svar som jag sen kan ta itu med när nästa jobbpass börjar på kvällen när Ebba somnat. När jag hämtat Ebba fortsätter jag plocka, just nu håller jag på och försöker räkna ut vad jag ska göra mig av med och ge bort för att justera till att gå från att bo på 78 kvm till 46 kvm. Så går igenom skåp och packar ned sånt jag kan avvara för att ge till en flyktingförläggning eller Klaragården. Jag lagar middag och försöker samtidigt förbereda någon mat till imorgon. Leker med Ebba, läser massa sagor, sjunger en sång. När Ebba somnat bloggar jag med nyheterna i bakgrunden och sen kör jag en tvättmaskin (Ur o Skur dagis genererar mycket tvätt!). Sen jobbar jag ca 1 timme, skriver post-it lapp för dagen efter och 21.45 bryter jag no matter what. Spelar ingen roll hur mycket jag har att göra.Det är min regel som gör att jag håller mig frisk, orkar vara energisk och glad hela dagen. Jag vilar i 8 timmar per dygn från allt annat. Det är först min magiska halvtimme då jag lägger mig i mitt rum och läser något en stund, och sen ca 7-7,5 timme när jag sover, beroende på när Ebba väcker mig. Njuter av att ha eget rum för det är bara några veckor till sen bor jag i vardagsrummet i x antal år. Soffan skulle jag kunna göra mig av med redan nu- där sitter jag ändå inte. Nej framför antingen egna dator eller jobbdator på balansboll vid matbordet med stor kopp te- that’s my world now.

Såhär ser vardagen ut just nu. Vissa dagar är Ebba hos sin pappa och då måste jag kompensera genom att jobba lite mer eftersom jag oftast bara hinner jobba ca 6,5 timmar per dag för att inte låta Ebba vara på dagis för länge. Och så lägger jag till ett träningspass då. Jag försöker handla och träffa vänner och hjälten men rimligtvis hinner jag med såna utsvävningar ca 2 kvällar per vecka.

Jag älskar mitt liv. Jag är väldigt trött just nu och har en otrolig arbetsbörda som delvis är mitt fel och delvis beror på att saker och ting bara är mer komplicerade än vad jag trodde och jag om det krisar kan göra mig av med men mina kollegor är lika belagda de. Men vilken tur att det jag jobbar med är så roligt. Att min vardag är min. Jag kan inte komma ihåg sist jag hade tråkigt. Helt ärligt. Det måste vara 20 år sen. Fick frågan idag när jag var tvungen att sticka tidigare från vår konferens (för att inte Ebba skulle behöva vara på dagis 9 timmar) ” hur får du ihop det med din träning och allt”.

Ja jag har inget val. Såhär är det och det är inget jag vill eller direkt akut kan byta bort. Tänker att jag ska gå ned mer i tid för min privata utveckling men då har jag inte råd att bo i det här området och Ebba ska inte behöva ryckas upp från ett till dagis och jag vill vara ledig 8 veckor per år så nej. Får ta den här hektiska perioden nu. Andas djupt. Fokusera. Kanske inte låter som en drömtillvaro och visst, det är supertråkigt när det händer massa roliga saker som folk bjuder med mig på och jag alltid får säga nej. Jag har aldrig varit med på ett socialt event på jobbet sen jag separerade. Jag måste alltid gå för jag vill inte offra en ”barnvaktskväll” på jobb. Då går inte livet ihop för har jag en barnfri kväll så blir ju prio att träffa hjälten, vänner eller syster. Det kan kännas ledsamt när jag vet när någon säger” det borde vi göra någongång” att det nog inte blir av. Jag hinner bara göra det jag allra allra mest vill och det är precis så livet är. Jag har valt det.

Jag har det oftast lugnare på jobbet, för jag har sett till att ha det så. Men nu de här veckorna  när jag är överbelagd med jobb blir jag brutalt påmind av hur viktigt det är för mig att få röra på mig. Hur mycket jag saknar träningen och den här känslan tar jag med mig till en dag då jag inte riktigt iiiiids träna fast jag planerat det. Då jäklar i min låda.

Vi hade som sagt en ”inspirations”konferens idag. Fick i uppgift att berätta för varann två och två när vi sist kände att ”jäklar vad gött livet är”. Ja alltså..det kände jag ju imorse när jag fick en stor puss och kram när jag lämnade Ebba på sitt underbara dagis. När jag cyklade genom höstlöv i ett höstmysigt Stockholm. Herregud- livet är ju helt fantastiskt, några stunder varje dag. Känner inte alla så? Det underbara flyter ovanpå en sörja av trassliga sladdar, spill, kladd, svett, tunga väskor, soppåsar och ändlösa tvätthögar. Var det inte Oscar Wilde som sa något om att ” vi trampar alla i sörja men några av oss tittar på stjärnorna”.

Ibland när bara ”allt” går fel då ryter jag mentalt som ett lejon och skrattar sådär borderline hysteriskt och bara ”men bring it on då”. Mig kommer ni inte åt. Jag är helt immun, jag är som insmörjd i naiv totallycka och kärlek och uppskattning till mitt fantastiska liv. Jag lullar runt i någon sorts egenkomponerad film där varje dag är lite magisk och har en störd förmåga att se något positivt i allt som händer. Inte direkt. Nej Nej. Först svär jag lite men sen så.

 Och som pappa sa:

Tiden är livets sätt att se till att inte allt händer på samma gång!

Imorgon- med universums lov, får jag till ett styrkepass på vägen från jobbet till dagis. Godnatt.