Vems ideal?

Soppåse, arg dotter och glad mamma på väg på rockkonsert i juni- BALANS!

Hej på er!

Det här är ett inlägg som jag klurat på ett tag. Det är en ventilation av frustration och tankar jag har. Det handar om ideal. ”Samhällets kvinnoideal” som det kallas så otroligt välfrekvent. Och jag undrar, vad är samhället? För det är inte du väl? Och inte jag som sprider sjuka ideal. Visst, tittar du i Elle så kan du få uppfattningen att vill du ha Dries van Noten kläder på dig är det bra om du inte äter mat utan mest går på amfetamin.

Det här med att kvinnan*drar efter andan* ska vara snygg, sexig, smart, högpresterande på jobbet, bra mamma, sportig, välgroomad, en bra fru/sambo/flickvän. Vem. säger. det? Var. står. det? För var än jag läser så uppmuntras bara ”mindfullness”, vila, balans, återhämtning. Visst, det finns modetidningar och något program om hur man blir modell men de tidningarna o den media är väl inte flertaligare än de som skriver hälsosamma saker.

Testa vetja- skriv på Facebook att ”idag klämde jag in 2 träningspass, massa jobb, tvättstugan, parmiddag och satte en surdeg. PHU” Då kommer någon att skriva något i stil med: Åh men ta det lugnt, du måste vila lite.

Om du däremot skriver att ” idag sket jag i allt och slängde mig på tvätthögarna med en hel skål kladdkakssmet och åt upp allt o tittade på Bonde söker Fru” ja då kommer du få en masa ”gilla” och applåder genom cyberspace. För när andra visar att det är ok att slappa så lugnar Luther i oss ned sig lite.

Samhället är stort. Komplext. Tittar man på reklampelare för HM’s underkläder och alla andra underklädersreklamer förresten så är det idealet kanske inte så sunt. Men jag hoppas, att de flesta inser att de är retuscherade, ganska ohälsosamma tjejer i de flesta fall som har sin kropp som jobb och inte kan unna sig speciellt mycket. Garanterat får de ibland munsår och är olyckligt kära och osams i familjen de med. Har man bläddrat i för många Elle så är det dags att knata ned till närmsta simhall och ta sig en titt på hur kvinnor ser ut på riktigt.

Vad jag försöker säga är att om man vill, så kan man i det stora komplexa samhället välja att exponera sig för bilder och texter om benrangel som har dyra (och billiga) kläder på sig. Läsa en utvärdering av anti-rynkkrämer för en annan familjs semesterkassa. Men jag undrar, om det är någon som kan tala om för mig var det står att man måste vara så jäkla perfekt? Är det på tv-serier som jag inte har?

För ingen, var jag än letar i min omgivning stödjer någon sorts superkvinnotillvaro. Snarare tvärtom. Min arbetsgivare förespråkar balans och harmoni med privatlivet. Mina vänner lackar ur på mig när jag försöker göra för mycket på en gång. Tidningarna jag läser ( DN, Fitness Mag, Runners World etc etc) ingen av dem skriver att jag måste vara både snygg och duktig och bäst på allt.

Jag väljer dessutom att inte läsa Elle. Jag bläddrar i Femina när jag är hos min faster och det kan lite, lite lite börja rycka i något sorts habegär efter dyra kläder, smink och fantastiskt hår men…jag vet att det inte är värt uppoffringen. Jag vet att skönhet kommer djupare ifrån.

Och jag vet att mina vänner och de runt mig vet det med. Men jag tänker på unga tjejer. Som inte har den insikten än. Som är som ett carte blance vad gäller värderingar, mål och självinsikt. Och det är kanske där problemet ligger? För de dras kanske lättare till de glossiga magasinens tomma löften och de amerikanska tv-serierna och herregud vad jag låter gammal nu men, kan det vara lite så? Är det här vi måste ha ett storebrorsamhälle för att de sjuka idealen inte ska nå dem lika lätt? Sätta BMI regler för modeller som visar underkläder? Eller går det inte att påverka?

Men de flesta som läser detta hoppas jag inte fäktar som Don Quijote mot något ideal som faktiskt inte finns. Står inte någonstans. Inte lagfört. Inte i något anställningskontrakt, gymmedlemskap. Ingenstans. Hoppas ni omger er med människor, media och en miljö som förespråkar en sund syn på livet i största allmänhet.

Jag såg ett ideal idag. Något som står som symbol för det jag tror på och håller på pedistal i mitt liv. Rörelseglädje. Jag o Ebba satt i bilen på väg hem till Stockholm och hade svängt in på en affär. Över ett övergångsställe vi stannar vid springer en tjej. Solen skiner och hela hon skiner. Hon bara ler med hela ansiktet och man ser att hon njuter av att röra på sig utomhus av egen kraft och det var något i hennes uttryck som grep om mitt hjärta. Det är ju det här det handlar om.

Imorgon kastar jag mig in i min ”veckotorktumlare”. Jag slänger in massa jobb, tvätt, hämta, lämna, lera, handla, ringa banken, prata med hantverkare, svara på mail, skriva ut foton till dagis, en önskan om träningspass, och en önskan om social tid med vänner och massa bus med Ebba. Jag hoppar in efter, slår på startknappen och så tumlar vi runt och jag spottas ut på andra sidan något tilltufsad. Jag fyller maskinen. Jag tumlar runt. Jag väljer detta. Jag laddar med 1o kilometer Värmländsk landsbygd i disig morgonsol och precis där någonstans mellan åker och granskog. Höger och vänster fots isättning. Där kroppen börjar längta efter mat och mjölksyratrycket i musklerna ökar lite är jag så lycklig så lycklig och den här stunden etsar sig fast i mig och kan sen fungera lika bra som en huvudvärkstablett någonstans i tumlarprogrammets tråkigare delar.

Jag har en köpare till min lägenhet och i samma stund blir Ebba sjuk. Det är alltid något. Det är alltid upp o ner. Det är alltid livet.