Träningsplaner ur ett melodramatiskt filantropiskt perspektiv

Välkommen till den oretuscherade träningsbloggen. Vill du se foton värdiga instagram, fina smoothies där allt skal och fiber man kastar inte syns i bild, då har du kommit fel. Vill du se coola träningsoutfits? Fel. Höra om häftiga events, pressträffar om en ny youghurt, hårtork, kollektion från adiNiCaSicsCraSalRöh då har ni kommit fel också.

Men vill ni höra om en magisk vardag där inget är omöjligt, allt kan hända, det spills tomatsoppa på nya jackan och neccessären exploderar på flyget? Där träningen aldrig blir som jag önskar, fast jag ändå alltid satsar på stora saker och verkligen försöker genomföra dem? Där vissa dagar genomförs i en dimma av trötthet och alla de bågar jag spänner ibland brister på en gång och jag håller krampaktigt i alla pilarna i en båge genom ett spretigt universum? En blogg där jag tror att vi är här för att rädda den del av världen vi kan och brinner för? Jamen välkommen! Spotta i taket och snyt dig i gardinerna och känn dig hemma.

För det är de här dagarna. När jag vaknar och vill gråta för jag inte lyckats ta igen sömn. När min tinnitus nästan gör mig döv. När kroppen skriker för jag suttit stilla för mycket (min rygg ballar ur då) hela veckan. När jag vill vara glada pigga Annie- den som alla förväntar sig. Glada pigga närvarande mamman. När allt blir en kamp för att orka genomföra dagen och man längtar till den ensamma stunden på soffan.

Den lördagkvällen när de andra antingen tacosmyser eller sitter och sippar vin på en uteservering i sensommarvärme. När man storhandlar på Willys med barnvagnen. Blir svettig och rufsig och tappar saker. Lägger precis all energi man har på att ha roligt med den lilla underbara glada nyfikna tjejen som inte bär någon skuld till mammans tillstånd. När man släpar kassarna uppför backen och ser sig själv i reflektionen i fönstret till en affär.

Rufsig. Gamnackig med lite sockermage eftersom jag för att orka den här veckan petar i mig socker här och var och har ett kortisolpåslag som värsta blåslampa hela tiden. Fula fötter. Fula händer. Fult hår. Risig hud.

De dagarna då man inte orkar se alla springa i solen och vara glada. Höra om alla som springer halvmaran i det fantastiska vädret när ens egen träning bara går åt pipan just nu. Man inte tror man varken orkar långt, backigt eller snabbt.

De dagarna då man ser hur ofärdigt det är hemma. Man ser allt man inte hunnit. Allt man misslyckats med. Allt man önskar, men inte det man har.

Det är de dagarna som slutar med den här stunden på soffan. När jag helt plötsligt, utan alkhol eller droger, tycker att allt är möjligt igen. Orkar tänka att det här var en jättefin dag trots allt. OK, jag fick inte springa i solen och imorgon blir det också svårt och träningen är i en jävligt trög sandbunker och jag ser ut som en riktig white-trash mamma men det spelar ingen roll.

Jag kan drömma. Jag kan planera. Och jag kan titta tillbaka och se att jag har suttit här förut och drömt och planerat. Och sen ser jag också att jag genomfört. Att jag rest på mig. Slängt sötsakerna. Skärpt till mig. Satsat. Och vunnit. Flugit genom mitt röriga universum med en jäkligt skarpt slipad stark pil rätt in i hjärtat av livet.

Det är vad såna här dagar är till för. Nu ska jag sova. Godnatt.

Om Annie
10% Ultra. 20% mountains 10% water 10% yoga 10% asphalt 30 % trailblaze. 10% music. 100% love.

8 Responses to Träningsplaner ur ett melodramatiskt filantropiskt perspektiv

  1. Nina L skriver:

    Gonatt lilla Annie! Du kan få mitt lilla ord på vägen som jag för tillfället använder när jag får till en lunch (och gudarna ska veta att det inte är ofta eftersom jag i min jefelstress har glömt två sådana bara den här veckan) med mina stressgalna, halva, separerade, halvkrassliga, trötta, arga, ledsna, krisiga vänner: ”Du – vi är faktiskt inte döda”… Det är ju det här som ÄR livet! Kram! (och jag kan trösta dig med att det var för VARMT att springa idag!)

  2. Ingmarie skriver:

    Du berör och i mina ögon är du fantastisk. Sunkig eller ej.😉 Sov gott!!!!!!!!!!!!!!!!!

  3. Mary skriver:

    det här kom ju som en skänk från ovan, på tal om vad jag skrev tidigare idag på facebook – man ska inte be om ursäkt eller behöva (bort)förklara sig när livet kraschlandar. Det GÖR det ibland. Det är det som är livet. To continue to climb mountains, one must continually descend back into the valleys. Puss.

  4. Malin skriver:

    Vet du, din blogg är SÅ mycket mer intressant än de där flashiga ytorna just för att man får hela spektrat! Och mitt citat-bidrag kring detta är norskt: Ein kjem ikkje til fjells på ein flat veg!
    Och är man inte lite rufsig, tufsig och smutsig när man kommer till toppen då har man ju inte fått kämpa🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: