Varför upprör löpning så?

Springa. En trend? En våg? En folkrörelse? Ett fenomen som kommer att blekna till förmån för något annat?

”Joggingvågen” kom i slutet på 70-talet för att peaka under 80-talet. Falla och sen öka igen under 90-talet och det ter sig fortsätta. Joggingvågen sitt namn till trots handlade då faktiskt mer om prestation och var mansdominerad.

Utvecklingen nu är att fler och fler kvinnor springer än förut (yay!). Fler kvinnor än män är anmälda till löparlopp. Overall så springer fler och fler helt enkelt. Fler ägnar sig åt denna i grunden väldigt fundamentala och naturliga aktivitet som kräver väldigt lite förberedelse, utrustning och kunskap. Det är trots allt så att ”löpning” inte definieras av fart eller distans. Var du än vänder dig är det deltagarrekord och ute på Kungsholmen börjar det lika runrage när stackars barnvagnsföräldrar ska trängas med stackars löpare på hetaste motionsslingan innanför tullarna. Det ”måste” om att ha massa dyra teknikprylar är en lögn. Garmin gör en inte snabbare, det vet nog alla.

Jag tycker löpning är en fredlig, lugn och väldigt friktionsfri aktivitet. Men det är ett jäkla massa tyckande från höger till vänster. Jag tycker en massa också men försöker att tycka till om det som rör mig. Vill jag att fler ska göra som jag, så är det nog bäst att försöka inspirera. Tycker jag att man ska vila 3 dagar i veckan gör jag bäst i att förklara fördelarna snarare än att tala om att ”folk tränar för mycket”. I forum på nätet kan man lätt ledas till att tro att det är ämnen nära liv och död som diskuteras när det, om man bryter ned det, ibland handlar om vete eller inte på tallriken. Ja ni fattar.

Inom löparkretsen är det alltså både hejarop och hetska diskussioner men även påhopp och kritik. Förståsigpåare, självutnämnda experter, underbara förebilder, inspirerande ödmjuka superpresterare, glada motionärer osv. Ja vi är ju så många så det finns verkligen alla typer- underbart!

Men de som inte springer då? De som oundvikligt är varse om den här massrörelsen men inte är med på den? Ja de som hittat en annan passion tror jag inte riktigt orkar engagera sig i varför vi springer. Cyklisterna låter oss vara bara vi inte ränner i cykelbanan. Men de finns de som tydligen tagit sig tid att ge sig på oss. Som tycker hela rörelsen är störande och vill hitta en lite osundare förklaring än den som vi som älskar löpning ofta ger. Den som handlar om att det gör oss glada!

Idag läste jag efter tips från Sara den här artikeln som andades den bitterhet jag tror alla frälsta löpare stöter på ibland. Man blir ifrågasatt. Här var det en välpolerad och välartikulerad känga som kategoriserats under kulturbilagan som inte bara ifrågasätter nyfiiket utan verkar anse sig ha en förklaring på vad löpning egentligen handlar om.

”Den sociala stegen klättras smidigast med löparskorna på” skriver Masri och bygger artikeln på en föreställning om att löpning är en överklassyssla. Att först i artikeln lyckas lista att både rockband varvar post-konsertpartajande med löpning till att ha referera till Upploppet i P1 (där bland annat jag var med och pratade om Tjejmarathon) och sen gå vidare till att säga att det är uppenbart att löpning 2012 handlar om att bränna kalorier det gör att artikeln blir porös som en joggingskoläst från 70- talet.

Hon går vidare till att skriva om att det handlar om en ökad individualism och det är nu man verkligen inser att den här personen måste ha lyckats undvika en stor portion av det löpning handlar om för många- gemenskap. Att sporten/fritidsintresset/passionen löpning inte innebär att man som i brottning (som ges som exempel på en arbetarklassport) ligger ovanpå varandra betyder väl knappast att man ökar sin individualism? Jag tror vi alla kan vittna om vilken gemenskap som finns tillgänglig inom löpningen även om de där ensamma turerna också kanske har sin plats.

Konstruktiva analyser av löpning som folkrörelse/trend/fenomen/boom är ju jätteintressanta att läsa. Men dåligt researchade scoop i kulturbilagor på stora tidningar, det gör bara att jag vill snöra på mig skorna och ut och springa i den mångkulturella, gemensamma, klassöverskridande löparvärld som jag väljer att leva i. Som alla är välkomna i.

Om Annie
10% Ultra. 20% mountains 10% water 10% yoga 10% asphalt 30 % trailblaze. 10% music. 100% love.

5 Responses to Varför upprör löpning så?

  1. Nina L skriver:

    Haha sen finns det väl exempel på många löpare som regelbundet ligger – på varandra – av alla klasser… *kundeintelåtabli*

  2. Malin skriver:

    Finns en lång diskussion på jogg.se om den här artikeln också. Som du säger, väldigt intressant att en så ”naturlig” grej som löpning kan orsaka sådana åsiktsstormar.

  3. Uppochhoppa skriver:

    fast upprör det egentligen? Förutom den där artikeln har jag i princip aldrig hört några upprörda ord alls om löpning. Bara ”toppen, spring om du vill och kan” typ! Det här känns nytt för mig! Eller så är det så att jag ser löpning som en så självklar del av livet att jag inte ens tar in annorlunda…

    • Annie skriver:

      Jag håller med, lite fel rubrik. Men INOM löpningen är det ett jäkla liv, om allt från skor till kost och ibland känns set så onödigt hetskt kan jag tycka. Jag gick efter Malins tips in pp jogg men där hade diskussionen redan spårat ur!🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: