Triathlonkärlek

Fattar ni hur snabbt de sprang idag på finalen i herrarnas triathlon på OS??? Under 30 min på 10 km med en käck promenad i mål.
Sporten är rätt ny på OS, sen 2000 har den varit med och hela sporten är inte så gammal den heller. Första tävlingen i Sverige hölls 1983!

När jag jobbade i London var några av mina kollegor triathleter. Jag minns att jag inte förstod hur man orkade. Förstod inte hur man tränade. Men att jag tyckte det verkade så kul och häftigt.

Så nu då, när jag vågar ta mig an nästan vad som helst och utan grenspecifik träning och pardon genomför en olympisk distans på helt ok tid med tanke på att jag fegade så i cyklingen- ja då öppnar sig en hel värld av sim-cykla-spring-äventyr.
Eftersom jag gillar längd snarare än tid så är jag lite otålig på att testa en Ironman. Känner mig nästan respektlös för det är ju en utmaning som jag förstår att man ska träna länge för. Jag har ju inte ens cyklat mer än 5 mil i sträck och tyckte det var en pina men nu har jag kommit på ett tänk som jag ska testa. 9 x 2 mil. Inte 18 mil.
Jag tyckte aldrig att de 1,5 km simning, 4 mil cykling och 1 mil löpning man gör på olympisk distans var långt. Tvärtom- det är ju över så fort! Det är ju så roligt! Jag vill hålla på längre, mycket längre.

I söndags genomförde min idol Sofie ett av världens tuffaste Ironman- Norseman. Läs om magin här. Helt otrolig insats och att göra det med glädje och sån närvaro är än mer beundransvärt. Jag är stum av beundran av Sofies insats och vet att hon tränat helt enormt för detta.
Det är det här som är mitt ultimata mål vad gäller triathlon. På Hawaii vill jag surfa. Jag vill utmana allt jag har och det här är svaret. När Sofie beskriver att hoppa i från en färja ned i 400 m djupt vatten mitt ute i mörkret i en norsk kall fjord fem på morgonen- ryser jag av längtan.
Det skrämmer och det ger gåshud och det kommer krävas en helt enorm träning och tid av en naiv nybörjare som jag. Men om något så stort ska bli verklighet så måste man sätta knappnålen på kartan och nu satte jag den där.

Men där är vi inte nu. Nu är vi vid att lära oss cykla och simma bättre och dessutom är det en hel del andra löputmaningar jag vill ta mig an.

Vi kan ju börja med att ens springa. Idag tog jag en sväng längs den del av Axa Fjällmarathonbanan som går här och upp mot Hållfjället. Känner mig jättepigg på flacken men så fort det går uppför så stummar jag. Fick iallafall en fin blöt tur upp över trädgränsen. Banan är vattensjuk och mer regn kom det här idag.
Hur som helst så längtar jag till Axa. Jag ska göra mitt bästa och här tänker jag inte hålla igen på kraften men går det inte att få upp farten så är det ju ingen som går under för det. Allra minst jag. Men lite sur blir jag. Som ett omoget hjortron ungefär.

20120807-211428.jpg
Ottfjället dolt i regnmoln

Om Annie
10% Ultra. 20% mountains 10% water 10% yoga 10% asphalt 30 % trailblaze. 10% music. 100% love.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: