Dagar man måste höja blicken

20120723-214241.jpg

Jag skriver ofta om det- att jag tycker man ska ha perspektiv. Eftersom jag har allt man kan tänka sig i livet så är löpningen något som är en fritidssysselsättning. Men på min fritid vill jag ha mål. Jag vill utmana mig själv och mitt övergripande mål är att njuta av att använda kroppen i naturen. Sen har jag specifika mål och det är på tid. Ja.

Som nu. Jag tränar för Axa Fjällmarathon som är 1800 stigmeter. Lidingöloppet är platt i jämförelse. 43 kilometer. Jag kan terrängen där och det är tre fjäll som suger allt ur benen.Jag vill klara 6 timmar och det kräver sin träning.

Jag har inte alls tränat så mycket backar som jag ”borde” och det står jag för. Ångrar inte att jag smackade in ett triathlon mitt i allt ihop för det har gett sån otrolig kick. Men nu går det inte att såsa runt. Jag har uthålligheten men inte backstyrkan.

Och med det målet och tiden som är kvar så var det bara att hitta suget efter att träna ute i den bästa backen idag. Det ösregnade, blåste halv storm och jag hade stått med armar över huvudet ute på altanen med slabbig algtvätt hela dagen. Rätt sugen på en varm dusch. men då tänker jag på vad jag vill. Varför jag ska göra det här passet. Hur det kommer kännas efter. Att jag ska vara så glad som bara behöver oroa mig för motivationen.

Så iväg då. Mot det här friluftsområdet. Inte en käft, inte en bil. Joggade ut till den nedlagda skidbacke som är den längsta backe att finna här. Såg ett rådjur skutta iväg. Annars bara blåst, regn. Jag, själv ute i naturen. Helt ok. Det känns alltid rätt. Lite trotsigt med regnet piskande i ansiktet.

Backen mäter 650 meter och 90 stigmeter. Idag, med rätt sega ben sen lördags fortfarande så var jag ute efter 400 stigmeter. Jag bryr mig inte om distans och minuter de närmsta veckorna. Jag jagar stigmeter. Det är de jag saknar. Uppvärmningen gick i 5:30 fart. Sista kilometern tillbaka efter backen försökte jag ligga under 5 tempo. På Axa måste jag kunna trampa på så fort det planar ut.

Jag är rätt bra på utförslöpning men idag kändes det farligt darrigt i benen utför- lördagen spökar och det får den så gärna.

På lördag är det två veckor kvar till Axa. Lagom att köra det hårdaste passet då. Distans får jag helgen efter då jag springer Jämtlandstriangeln så det jag tänker göra kommer kräva några dagars laddning. 10 x 650 m backe. Det ger mig 900 stigmeter, alltså hälften av Axa men på kort sträcka och tid.

Dagar som dessa. När man får ta en stor portion av kärleken till löpning för att komma iväg. Och får dubbelt tillbaka.

Eller hur?

20120723-220018.jpg

Om Annie
10% Ultra. 20% mountains 10% water 10% yoga 10% asphalt 30 % trailblaze. 10% music. 100% love.

8 Responses to Dagar man måste höja blicken

  1. mammaspring skriver:

    Det här passet är precis vad jag behöver! Har ett liknande lopp framför mig – 86 km i finska Koli den 6.10 med enorm höjdskillnad… Ska bli spännande att följa din resa!

  2. Malin skriver:

    Vilken inspiration din blogg är, roligt!
    Vi har samma syn och perspektiv ser jag. Roligt att du har AXA framför dig. Det ska vara grymt har jag hört! Lycka till!

  3. Nina skriver:

    Låter som lite fjällväder🙂 med regn o rusket.

  4. Västgötskan skriver:

    Mitt (första) terränglopp i september är inte lika långt (eller lika stor skillnad i höjd). Men du är så klok som bara räknar stigmeter och inte lägger någon vikt på tempo eller längd. Jag borde göra likadant…🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: