Teamwork och starka tjejer- En tävlingsledares Tjejmarathon 2012

Jag ligger på soffan och det är riktigt skönt att vara hemma efter nästan fyra dagar i kappsäck då jag lånade ut lägenheten till Madde och hennes snygging. Ett mysterium att jag lyckades packa med det jag behövde med tanke på allt jag gjort sen torsdagsmorse. Har inte behövt gå varken barfota eller naken alls🙂. Jag är helt blåslagen (varför får ni veta längre ned), har två fästingbett varav ett jag är lite orolig för, sprängande huvudvärk då jag fick rejäl vätskebrist igår och är fruktansvärt trött. Har hängt hemma hos min mamma idag med en för ovanlighetens skull febrig lilltjej.

När jag blir lite för utmattad då gör min mage uppror och jag låg över toalettstolen i säkert en halvtimme i natt så mycket sömn blev det inte direkt. Klockar upp 10 timmars sömn på två dagar och minus i flera veckor. Värt det? ALLA GÅNGER. Jag skulle göra om det imorgon, bara för att få varit med när 54 tjejer och en hel drös med fantastiska människor går samman och gör historia. 54 tjejer för 54 anmälda. Även de som inte sprang har bidragit. De 39 som startade och alla gick i mål de har berört mig långt in i hjärtat.

Jag vill skriva lite om det teamwork som hela det här projektet är. Jag är överväldigad över hur alla ställt upp, från Cathrin som bjöd på bullar efter halva vägen, till Jörgen som smet från dotterns fotbollsturnering för att vara extra sjukvårdare och for runt på sin MTB för att massera och stretcha. Hur Eric förberedde ett ”halvt sjukhus” i sin bil samt 1a hjälpen paket till vätskestationerna för att vara förberedd på alla typer av olyckor.Det enda som utfördes var att jag lindade en fot ute på klipporna, Eric lindade om den vid en vätskestation med bättre linda och två knän fick lindas. Tack och lov!! Till de som passat hundar och barn för att vi skulle kunna göra detta.

Till Hjälten och Helena som från 06.30 till 23.00 jobbade som fasiken för att sätta upp, serva och tömma vätskestationerna och till sist även bemanna den sista samt att eskortera hem något övertrötta fröknarna Annie och Madde sent på kvällen. Peter och Ingela som följde med under hela dagen och sen tog över avprickningen vid målet ute i skogen. Johana som med fantastisk humor och solskenshumör tog sig an rollen som reseledare och pepoade på bussen.

Till syster som från januari kontaktat media, ordnat med sponsorkontakter, packat pannband och gjorde ett kanonjobb igår. Jag måste också tacka mitt jobb, mitt PwC Lidingö Challenge team som stöttat mig i detta och förstått att jag varit lite frånvarande på senaste tiden, och Kontorsservice på mitt jobb som ställt upp och hjälpt med utskrifter och annat.

Min faster Carina och Barbro och Anita som rest hit från Värmland och slitit för att ställa iordning det stökiga hus vi fick hyra till en mysig servicestation för att ta emot trötta ultralöpare. Helt otrolig insats som vi inte klarat oss utan och var en stor del i den succé som allt blev. De tog hand om alla löparna och servade med det de kunde tänkas behöva och löste alla de tillkortakommanden som var med finemang! Dessutom hade Carina, syster och min mamma bakat fantastiskt goda kakor till tjejerna.

Bikeandhike Roslagen klev in och bemannade vätskestationerna under dagen. Helt fantastisk support! Gill och Ulf på fina Mats Persgården har varit helt fantastiska med att tipsa media och tog ju hand om mig och Hjälten förra helgen när vi var uppe och rekade inför loppet. Tack till Hagsta Gård och AnnasAllehanda som stod för 1a vätskekontrollen, Friskis o Svettis Väddö som stod för 2a där jag tror Lars-Åke tyckte det var jätteroligt att Tjejmarathon hölls utanför entrén!

Fantastiskt tack till Coynthas Göran som tog en triljard bilder och förstås vår siste-löpare Peter som eskorterade siste kvinna i mål och är den enda man som genomförde Tjejmarathon 2012. Storslagen insats!

Lina och Erika- som bara måste få ett specialomnämnande genom att ha lyckats sprungit 65 kilometer inklusive en felspringning. De har startat MeraMys och gjorde helt fantastiskt fina armband till alla! (ni ser dem på bild i tidigare inlägg- jag har mitt på mig och tar inte av det).

Alla våra sponsorer och huvudsponsorer. Tack för allt från nummerlappar, till rådgivning, lokal, hyrbil, trycksaker jag lassat på dem med kort varsel, saker till goodiebags med mer. Utan er hade vi behövt ta en högre anmälningsavgift för att täcka kostnaderna. Ja tacklistan tar aldrig slut.

Tjejmarathon 2012- min dag

Ni kommer kunna läsa racestorys från alla löpare (ja med bloggar!) så jag tänkte skriva om en dag som Tävlingsledare- the trail, hardcore version.

Morgonen började några timmar efter jag postat ett sista inlägg till tjejerna på kvällen innan.Ingen ide att känna efter- så laddad och taggad! Koka vatten till termos till vätskestation. På med träningskläder. Fortsätta med flödsschemat och logistiken som jag försökt sy ihop sista veckan när alla bitar fallit på plats. Som när ett lopp går i terräng från A till B där det bara är jag och Hjälten i teamet som varit vid start och tagit oss till mål är rätt intressant. Jag har gjort informationsbrickor till alla funktionärer. Ritat karta till Eric med beräknade distanser och tider för att han skulle kunna vara med bilen nära klungan och så ritat ut accesspunkter till leden speciellt längs sista sträckan. Ritat ut punkter där leden korsar väg och där Coynthas fantastiska Göran skulle stå med gul väst eftersom polistillståndet föreskrev det. Jag hade gjort kartor till vätskekontrollfunktionärerna och information till dem. Sen skulle Helena och Hjälten ha ett flödesschema som vi fick ändra lite på då vissa saker var vid mål som skulle vara vid start. Detta för att jag stack iväg för fort från målet på fredagen för att snitsla sista milen och inte tänkte på att briefa gänget om vad som måste med till start.

I bilen gick vi alltså igenom deras schema och jag gick igenom att jag hade kartor till alla som måste veta var de ska vara. Fick guida några till starten då den tydligen inte syns på GPS.

Väl framme där roddade vi allihop med att fylla vätska (tack Stefan på Roslagsbro IF för nyckel till slangen!) blanda sportdryck, packa om lådor till vätskestationer och sätta upp ett litet startkansli. Jag packade iordning en rygga för att vara cykelburen i 2 timmar. Trodde jag tralalaala…

Några tjejer kom i bil men när den stora bussen svängde in så fick jag verkligen gåshud.Det här händer verkligen!Jag hoppade på bussen och bara tjöt rakt ut! Stackars tjejerna!🙂.

Vi svarade på frågor och roddade och så kom Norrtälje tidning och ville fota så ställde sig strax nedanför starten. Jag och Madde ställde oss vid startlinjen och skulle säga något vettigt. Jag tror huvudbudskapet blev ” Vi vet att ni klarar detta och gör det tillsammans”. Det var rätt mäktigt just då. Och så gick starten! 9.33!

Eric och Kicki började rulla enligt sitt schema, Helena och Hjälten drog som avlöningar för att börja sin logistiska utmaning och Madde och David skulle åka längs vägen och heja och finnas om något hände och sen släppa Johana vid målet för att hon skulle ge sig i kast med att göra klart goodiebagsen och sen ta hand om målgången. Göran hade ett ton väskor och skulle alltså bevaka övergångar. Det kändes som planeringen nu satt och jag for iväg på Hjältens MTB för att briefa på vätskestation 1. Hejade på tjejerna och solen smög sig fram. Trampade som en tok och var framme vid 1a vätskestationen efter en felkörning (rätt bra jobbat ändå- körde utan karta på nya vägar) vid klockan 10.15.

Här mötte jag Eva, Eva och Hannele. De var tre riktiga solstrålar och hade gjort så fint! Jag fick ett skrattanfall som hotade inte gå över när de undrade hur de skulle göra med resten av de cirka 50 sportgelen efter att de blandat den första med en termos kokhett vatten? Innan jag fattade att de tolkat blandningen av sportdryck lite fel (det var redan gjort) så stod det still i huvudet. Tack! Ni var fantastiska. Jag rullade vidare mot Älmsta och vätskestation 2 där jag skulle få snitsel från målet via H och H. Här mötte jag de från Vandrarhemmet Hvilan som var klockrena på en gång. Lars-Åke från Friskis kom ut, Jörgen sjukvårdare var där på sin MTB och H och H (Hjälten och Helena- oslagbart team idag!) var där. Lassade massa snitsel för att märka ut sektion 30-35 på vissa ställen där det fanns en trixig passage. Tanken var att cykla dit och sen swooscha tillbaks, bli uppplockad och sen vara med i bilen för att med Madde utgå från målet och heja in folk under sista milen. Men så blev det nu inte.

Snitslingen gick bra, det var lerigt och kladdigt och dant men det visste ju jag och jag kör bara rakt igenom. Efter ett tag fick jag veta att H och H var tvugna att hämta sallader som blivit kvar vid start och inte kunde plocka mig. Ja ja tänkte jag, jag cyklar fram till trean och hejar i spåret för jag räknade ut att några snabba rävar borde vara på väg snart. Det skulle jag inte gjort. Mellan 35-40 ca går leden över en riktigt stökig smal knixig stig och sen ut på klipporna. Det började blåsa och regna. Jag hade inget vatten kvar och ingen mat- skulle ju bara cykla en mil. Madde ringde om den enda punkt jag missat- hur Johana i målet skulle veta att hon skulle gå ut i skogen. Kunde inte lösa det från klipporna med cykeln på axeln och kände stor frustration men Hjälten löste det så rådigt. Men nu var jag helt förstörd. Jag försökte bära cykeln på ryggen medan det kom samtal från alla de håll. Och så föll jag. Med cykeln. Ned för ett klippblock. Tack tack tack för hjälm. Tack för självförsvarssnabba reaktioner eller jag hade legat där själv under en cykel säkerligen rätt illa däran. Nu lyckades jag smacka i högerknä och slå i vaden??? Den är blå men jag tror jag slog in trampan där. Men nu gick luften ur. Alla andra var i bil, längs vägen, hejandes och jag var ensam ute på klippor långt före själva loppet och slet som ett djur. Jag ringde Helena och grät som ett litet barn, hon gav luren till hjälten och jag vet inte vad som sades men när vi lade på hade jag ett litet samtal med mig själv som ungefär gick att du klarar ju vadsomhelst. Ös nu. Framåt. Fjant! Ungefär. Och snitslarna var ju slut förstås -skulle ju bara märka en liten bit och klipporna är svåra att märka för det går upp o ned och man ser inte så väl. Jag tyckte de var lätta att följa, det är ritat på sten och en stor påle och sen en markering upp i skogen men flera gick tydligen fel här. Då vet vi det till nästa år🙂.

Men fram kom jag och rullade in till 3e vätskestationen för att stämma av med Gill och Ulf. Bra timing för sen kom snabbfotade Dalkullan och jag hann heja på henne. Kastade i lite mat och vatten och på cykeln igen med fler snistlar jag snott från Hjältens fantastiska vätskestationsskylt (se foto längre ned) och stack för att snitsla lite mer nu när jag ändå var här ute i skogen. Mötte grymma Emelie några minuter efter Maria och när jag sen gömt cykeln och sprang i skogen så blev jag helt varm i hjärtat när Cia kom som trea längs skogsstigen. Cia debuterar på den här sträckan och är helt fantastiskt stark! Efter henne så kom…Cecilia? Var det så? (Edit:Det var Katarina Thor som OCKSÅ gjorde distansrekordHar inte resultatlistan framför mig. Och när jag märkt klart och återvände till tredje stationen så kom Annelie tuffande till synes helt oberörd men läs hennes story så får ni höra om en liten kamp😉.

När H och H kom så bestämde vi oss för att ge oss ut på klipporna för att peppa och hjälpa där. Det blåste och regnade nu och att sitta i en bil var det inte snack om när tjejerna kämpade så. Jag ville ute i spåret. Vi körde ut på stora vägen och in på en mindre där vi hoppades att en bom enligt Ulf´s gissning skulle vara öppen. Det var den ej. Tittade på kartan. 3 km till leden vid klippassagen. Jag och Hjälten kastade oss ut och drog iväg. Nu är det så att han hade redan sprungit en del idag. Jag hade 3,5 mil MTB i varierad terräng och 1,5 mil löpning i terräng i benen. Och f*n vad vi sprang. För honom- inte så fort. För mig: De snabbaste 3 km jag dragit med mer än 1 mil i benen. 4:30 fart i stort sett. Jäklar vad det gick och jäääklar vad jag svor när inte klipporna kom tillräckligt snabbt. Ut på dem och han iväg med snitslar medan jag pustade ut och hejade fram Sara, Wanja och Magdalena som kom. Hjärtat snörpte. Det var tufft därute och de kämpade så starkt! Log och var så glada och lugna! Fantastiskt! Sen kom Lena och jag såg på henne att hon hade ont. Skuttade fram och såg tårarna och jag sa att jag skulle hjälpa henne fram. Såg sen att Linn väntade på henne. Fint teamwork. Hon hade stukat foten förra veckan och hade en liten linda med. Jag lindade så gott det gick med så kort linda och sa att om 4 km får du proffshjälp med bra grejer. Jag springer med er ska bara se att alla kommer till klipporna. Hon och Linn fortsatte och jag och Hjälten roade oss med att byggga ett röse för att försöka markera ännu bättre att man ska upp i skogen här!!! Såg till slut Peters gula jacka långt i fjärrran och då dundrade Hjälten tillbaks till Helena i bilen och jag tog leden för att komma ikapp Lena och Linn. De hade tuffat på riktigt bra och jag fick upp flåset rejält. Sen konstaterade jag att de var starka tillsammans och jag inte behövdes. Lena sprang jättefint utan att halta överdrivet vilket är riktigt bra. Hon fick fin hjälp av Eric sen. Så jag lade i 4ans växel och geggade på fram till tredje station där fantastiska David hade kommit för att hämta mig till mål! Det var första gången jag satt ned på hela dagen och det var skönt att få byta en tröja. Jag hade rätt ont överallt vid det här laget. Ramla på klippor gör man inte obestraffat.

Framme vid mål så var myset i full gång i tältet och inne i huset. Carina, Barbro och Anita servade fantastiskt och alla som gått i mål lös som solar. Allteftersom rullade de in och det var stora famnen och tårar. Ingen hade brutit och tids nog fick jag sms om att alla passerat sista kontrollen. FANTASTISKT! Maria fick sin pokal- vandringspokal! och även boken som är början till allt det här.Det är De glömda kvinnornas röst som beskriver med egna ord de fruktansvärda saker som kvinnor i Kongo utsätts för. Jag sa just det att när jag fick den och läste den så kände jag en sån frustration och vanmakt för att jag inte gjort något. När Maria läser den så kommer hon veta att hon gjorde något – och det gäller oss alla som jobbat med, deltagit i och stöttat Tjejmarathon. Vi gjorde något. Vi gjorde det tillsammans. Vi ska göra mer.

Sista kämpe kom i mål på över 11 timmar. Helt fantastisk insats med stöd av Peter. Alla gick i mål. Vilket annat lopp kan skryta med det som är över stock och sten och terräng och längre än 2 mil? Va? Herrajomala vad impad jag är. Magiskt.

I bilen hem, som H och H styrde så satt jag och Madde som två kalla urvridna men euforiska trasor i baksätet och sa att ”60 bananer hade räckt” och ditten och datten och vad fasen Madde vilket jäkla team vi är. För 8 veckor sen satt vi i baksätet på samma bil efter TEC och ska vi någongång ta och ses utan datorer, mittemot varann på en utservering i något annat än joggingskor?🙂 Va? Nu vilar vi lite innan vi laddar om.

Jag ska sova gott i natt, imorgon har jag en stor dag igen som vanligt. Allt jag lagt på hög för att foka på Tjejmaran ramlar över imorgon och jag ska sammanställa kostnader och intäkter och insamling. Insamlingen är fortfarande öppen!!! Det är inte försent att vara med att skapa historia. In med er på sajten, sätt in pengar och vill ni ha kvitto så får ni förstås det- Allt drivs genom den ideella föreningen Starstruck Unlimited med org. nr 802466-0931.

Finns nog massor mer att skriva men läs runt på bloggar och besök vår Facebooksida och klicka ”gilla” så får ni veta hur historien fortsätter. Snodde lite bilder från Maddes blogg eftersom jag som sagt var lite ur fas med löparna. Hoppas ni alla kände att jag var med er hela vägen ändå!

Och..det här var bara början. Det här var min första dröm men jag har en del till som ska uppfyllas.🙂. Häng med!

Coyntha och Magdalena hade gjort halsband till mig och Madde- ”live your dream”- precis!!

Tack!

Om Annie
10% Ultra. 20% mountains 10% water 10% yoga 10% asphalt 30 % trailblaze. 10% music. 100% love.

11 Responses to Teamwork och starka tjejer- En tävlingsledares Tjejmarathon 2012

  1. Catharina skriver:

    Åh, så himla härligt att läsa om allt fixande! Förstår att du grät därute bland klipporna, hade jag nog gjort också. Grymt jobbat av er alla! En bieffekt är att ni framkallar många skratt även dagen efter, åtminstone bland de som ser mig ”gå”.

  2. Andréa skriver:

    Vilken grej alltså! Ni är verkligen beundransvärda. Jag hoppas jag har möjlighet att vara med nästa gång.

  3. Hanna skriver:

    Åh, jag ryser när jag läser detta. Vilken grej!! Vilket fantastiskt initiativ och genomförande! Nästa år vill jag vara vid startlinjen!🙂

  4. Uppochhoppa skriver:

    Underbara härliga fantastiska Annie! 1) Ni är grymma 2) Tjejmartathon är en succé 3) Jag förstår och vet pressen du gått igenom. Arrangörshjärtat bultar, jag är stolt över er! 4) jag måste börja springa igen. men 5) först ska vi cykla lite mtb ihop. Så fort vaden läkt. Jag stöttade lite ekonomiskt idag, men hade önskat att jag också kunnat vara på plats och hejat. KRAM!

  5. Katarina Thor skriver:

    Tack för en härlig dag och för bra läsning om dagen. =) Att få läsa detta blev en bra start på veckan.
    Det var jag som kom som 4:a vid sista vätskekontrollen. Precis som hon som kom 3:a hade jag innan som längst sprungit en halvmara på tävling och på träning kanske drygt tre mil. Men iom vätskestationerna kunde loppet delas upp i etapper och för varje delmål man klarade kände jag hur jag växte.
    Otäckt med din vurpa på klipporna. Klipporna var det enda som jag tyckte illa om i lördags – de var inte kul… Men de behöver man inte tänka på, utan jag tänker tillbaka på det som var fantastiskt istället😉
    Allt gott! Njut av sommaren nu.

  6. Nina L skriver:

    Wow, och här gick man och tänkte att ni glassade mellan vätskekontrollerna i finbilarna… Otroligt snyggt jobbat och till synes utan ansträngning. Kände att jag var i sånt sjukt härligt sällskap, att få jogga lite med än den ena, än den andra, och att bli peppad ända in i mål trots onda ben och hällregn. Känslostormar som rensade ut hela kroppen! Nu åtrestår en liten röntgen och utlåtand eom hur länge jag måste vila bara… Men inte en droppe ånger för det, så värt det! Jag har ju ett år på mig till nästa gång och då ska jag vara i ännu bättre form! Tack igen för allt som denna våren och kulmen i lördags gett mig!

  7. Ingela skriver:

    Hoppas att inte vurpan på klipporna gjorde att du gick sönder alltför mycket och att du slipper ha alltför ont nu dagarna efter! Det var en fantastisk (kommer inte på nåt bättre ord för att beskriva det) dag och du var (är) så bra! Många kramar!

  8. Cia skriver:

    Tusen tack för en fantastisk tävling! Jag är så imponerad över hur bra ni fixat allt, ni är helt grymma! Kul att få läsa din upplevelse av dagen, man lever ju i sin egen bubbla under loppet. Hoppas att du mår bättre efter vurpan och får möjlighet att återhämta dig. Stort tack igen för en toppendag!

  9. Annie skriver:

    Tack för era fina kommentarer! Jag sprang ca en mil efter vurpan så det var ingen fara. Bara mörbultad🙂. Så impad av era insatser!

  10. Linn Johansson skriver:

    Är så glad att jag och Lena träffade dig där ute bland stenarna och klipporna. Vet inte hur det hade gått annars. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: