Rekord i lera, distans, myggbett, brännässlor och cykelglädje

Jag har något knas i luftvägarna. Jag hostar och rosslar men mår i övrigt rätt hyfsat. Så hyfsat man kan när man somnade för sent och har en väckarklocka som är för glad, för go, för frågvis och energisk för att man ska kunna slumra vidare vid 6- tiden imorse.

Så idag hade jag i vanliga fall inte tränat. Alls. Men cykla 5 mil för att reka en bana, det är inte att träna. Det var idag ett relativt måste. Som jag längtat efter. Men fy fabian vad trött jag var när jag lämnade lillan till mormor imorse.

Solen strålade och emedan bästa Hjälten körde kunde jag prata med polisen och fixa med nummerlapparna. Som kommer bli de coolaste nummerlapparna i världen. VI hämtade Sofie’s värstinghoj i Åkersberga och rullade mot Roslagsbro.

Väl framme vid vår tänkta start var påpassligt vaktmästarna där och de lovade att lämna nyckeln till slangen på ett speciellt ställe samt låta toaletterna vara olåsta, tackar!

Jag drog på hjälm, sykkelbyssor, vätkesäck och mina fantastiska cykelskor. De ser ut som de är i mocka. Jag har rosetter på dem. De är fina. Devarfina.

Jag skulle trampa iväg men det var en smal spång först och jag fick leda cykeln. På 1 minut hade jag myggbett i ansiktet och brännässlor på benen.

Sen trampade jag. Och oj så skoj det var. Lerigt. Geggigt. Inte så mycket upp o ner. Smal led. Landsväg. Åkermark. Och så rotig skogsstig. Och här kom dagens första och enda vurpa. Jag satsade över en sten som vann och tippade ut mig och tysken2 i skogen så det small i armbågen och något for in i min vad. Jaja. En buckla mer eller mindre på den här skitiga skrapade karossen gör inget. Jag alltså. Inte cykeln.

Vi har bara chansat på att det ska funka med vätskekontroller vid 15, 30 och 40 kilometer och vid 15 km gav jag upp ett glädjeskri för det var precis vid en gård med försäljning. Tjoho! För kanske 50% av tiden så går Roslagsleden här mitt ute i tjottahejti.

Efter ca 18 km hade jag cyklat fel några gånger (det går ju som rätt fort på den här cykeln) och nu blev jag nedtutad av PEK som är arrangör av Jättelångt som ju går imorgon. Han tyckte jag hade cyklat den braiga biten och menade att de sista 10 är det bara sten. Tänkte på Hjälten som börjat från andra hållet. Oooooops.

Jag trampade och tjorvade på. Ibland gick det i 30 km/h och ibland i -3 km i timmen då jag fick gå tillbaks och fota och fundera.

Mellan 20-30 km är det bananasskoj för man cyklar på en smal lätt stig bredvid kanalen. Här hade jag kunnat susa fram med min heldämpning hela dagen i solen.

Framme där jag trodde att 30 km skulle vara (vid det här laget hade jag stoppat och glömt sätta på flera gånger och fick höfta) så ser jag till min stora glädje en dam i en Friskis o Svettiströja. Halleluja! Självklart ställde de upp med bord till vätskestation och med vattenpåfyllning. De tittade lite konstigt på mig och jag förstod att jag nog såg ut som en dalmatin i cykelhjälm, vit med mörka prickar- jag varheltlerig. Överallt.

Vid 33-36 kilometer var det svårt att se. Jag ska försöka märka ut denna sträcka lite.

Sen mötte jag Hjälten. Som hade fått tampats med klappersten och rullstenar i 12 kilometer. Aha. Vi cyklade på lite till för att reka en plats för den sista vätskestationen och sen beslöt vi att ta bilvägen sista sträckan istället för att jag också skulle bära min cykel över sten. Vi enades att mig i fosterställning med lille skutt-tårar på en klippa vid havet på en dyr cykel förvisso skulle vara en bra bild men inte alls värt allt besvär.

Nu var klockan efter 15.00. Jag hade ätit lite bröd och ett ägg, en banan och en fantastiskt god Mulebar sen frukost. Men alla som känner mig vet att det räcker till att mätta min lilltå. Vattnet var slut och jag hostade och var trött. 18 km kvar. Fy fasen. Jag var så trött. Nu var det bara grusväg och väg 283 till Grisslehamn att roa sig med. Jag var inte så trött i kroppen men det gjorde ont att andas djupt och jag var trött i huvudet mer än något annat.

Det är nu jag är så tacksam att jag kan yoga. Att jag varit med om jobbiga grejer och att jag har ett tjockt pannben. För nu satan gick det undan. Jag har aldrig cyklat längre än 5 mil förut och det var bland det jävligaste jag varit med om. Nu skulle vi landa på nästan 6 mil och vi susade iväg i 30 km /h vilket efter 4 mil i terräng med massa stopp och en ond hals är rätt surt. Men jäklar i min låda vad jag trampade och vilken fantastisk cykel.

Sladdade in i Grisslehamn och jag hade fantiserat om pizza och lösgodis i flera mil. Pigg i kroppen, seg i halsen. In på den-där-schaviga-pizzerian som finns i varje by och fanns det rekord i att äta pizza fort så rök det där av mig och Hjälten. Ett halvt kilo lösgodis på det och min mage skriver checkar jag inte kan stå för. Aj aj.

Nu vilar vi ute på Mats Persgården som är det gudomligaste jag sett sen Solbacka. Helt underbart ute på landet, det är tyst, lugnt, kvällssoligt och vi har fått ett sött litet rum. Jag har fått bort nästan all lera. Kroppen mår bra och halsen bättre efter stor kopp te.

Blir nog inte svårt alls att sova här!
Imorgon ska vi stämma av lite mer runt funktionäreriet med snälla Gill som driver gården samt med Lotta som hjälper oss med det hus vi fått låna. Sen vill jag heja iväg grabbarna vid starten på Jättelångt imorgon. Jag har bett Peter, Daniel och Jan-Erik om hjälp med att mäta sträckan igen eftersom vi bara lyckats på datorn.
Nu bildkavalkad!

20120608-201542.jpg
Jag kan inte cykla utan Foo Fighters, måste få ordning på hörlurarna…

20120608-201637.jpg
Världens största hjälm?

20120608-201735.jpg

20120608-201753.jpg

20120608-201801.jpg

20120608-201808.jpg
Hade kunnat äta två …

20120608-201846.jpg
Godnatt!

Om Annie
10% Ultra. 20% mountains 10% water 10% yoga 10% asphalt 30 % trailblaze. 10% music. 100% love.

6 Responses to Rekord i lera, distans, myggbett, brännässlor och cykelglädje

  1. Ingmarie skriver:

    Jösses! Ska jag/vi verkligen kuta där? Jag med mina snubbelfötter. kanske ska vaddera mig före…😉

  2. coyntha skriver:

    Oj oj det ser jobbigt ut men så vackert!! Hur gick det med myggorna?
    Bra jobbat tjejen! Njut med hjälten nu…. kram

  3. Nina L skriver:

    Visselpipor känns mer relevant än nånsin – låter som om man kan springa vilse #42årigamatörjoggarehittaditräskeftertvåår

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: