Sommarform eller livsform?

Lika naturligt som lövsprickning är det att vilja komma i sommarform. Jag har varit otroligt restriktiv med att skriva om mål i förhållande till vikt och viktnedgång för det är ett otroligt kämpigt ämne och eftersom jag själv har en historia av ortorexi och ”anorexi-light” så är jag medveten om det. Jag vill att bloggen ska handla om rörelseglädje, livsglädje och inte minst allt sånt som är viktigare än vilken storlek i jeans man har.

Jag älskar min kropp! Den är ju helt fantastisk! Tänk vad den orkar med. Klämt ut en helt underbar liten unge och närt den i flera månader. Varför själva mjölkapparaturen skulle reduceras till liten A-kupa från trevlig C-kupa efter den insatsen förstår jag rakt inte men visst är det trevligt att inte behöva fundera på vilken sportbh man ska ha!🙂.

Det var ett tag, ganska länge faktiskt då jag inte alls trivdes med min kropp. Jag mådde dessutom av andra anledningar inte speciellt bra och för att skapa kontroll så blev det maten jag fokuserade på. Jag svälte mig själv och tränade hårt. Resultatet ser ni nedan.

 

Den tjejen är 21 år gammal och springer inte av glädje. Dessutom är löptekniken katastrofal! Vet inte var jag ska börja men jag tog mig  i mål på Bracknell Half Marathon den där övervarma majdagen år 2000.

Jag jobbade mig själv ur de här problemen och de är långt borta. Jag har hållt mig på avstånd från alla typer av dieter och fanatiska koster. När Ebba föddes så fick det ta den tid det tog att gå ned till min normalvikt. Jag gillar nyttig mat- som tur var! Och jag vet vad jag ska äta för att få i mig det jag behöver. God, ren, enkel mat. Mina förebilder och de jag genuint tycker är vackra kvinnor är naturligt kurviga tjejer och jag är så glad att jag kommit dit jag är. Däremot gör det ont i hjärtat när jag ser runtom vilket problem detta fortfarande är och hur accepterat det är att använda sig av underviktiga modeller. Jag och flera med mig har skrivit om Gina Tricots benrangel som pryder tunnelbanestationer och skickar ut galet osunda meddelanden till osäkra unga tjejer. När jag är klar med Tjejmarathon så har jag några ideér om vad som skulle kunna göras…

Men! Nu har jag ett nytt mål. Och det är att springa marathon fort. Jag tycker att alla kan springa, oavsett kroppsform och det finns ingen som säger att en ultralöpare måste vara en lättviktare men jag vet att jag springer snabbare om jag är lättare och jag känner mig tung i mina intervaller. Inte på långpass och inte på ultra. Men när det ska gå undan, då känner jag att det är några extra gladkilon som jag släpar runt. Och det är just det- gladkilon! Det är inte en massa onyttigt fett men det finns lite att ta av.

Jag har också känt att det nästan är tabu för en normalviktig tjej som jag att skriva att hon vill gå ned i vikt. Det är inte ok liksom. Ungefär som att jag ska vara nöjd och glad och tacksam, och det är jag! Jag stortrivs med min starka, glada och  friska kropp. Men den har mer att ge och varför inte testa när det inte känns som en uppoffring? Jag är inte så brydd med sommarform, men tycker det vore kul att se om jag kan komma i mitt livs form? Det tar nog inte tre veckor men varje resa har en början. Precis som mina trötta intervaller i måndags var en början på att bli snabbare.

Bästa Madde som vet var jag är på väg och dessutom snabbt och enkelt kan räkna ut hur mycket jag ska stoppa i mig har fått hjälpa mig. Jag har kommit en bit på väg själv men helt ärligt så tryter motivationen att bita i de sista kilona.

Jag börjar idag. Om tre veckor fyller jag 33 år och då ska vi se vad som hänt. Det känns inte jobbigt. Jag äter 5 gånger om dagen, 6 när jag tränar och det är samma fokus på god och nyttig ren mat. Bara inte samma ofantliga mängder som vanligt. Madde har hjälpt med balansen fett/kolhydrater/protein som jag annars skulle slarvat enormt med då jag inte hinner räkna på sånt. Det ska bli spännande att se vad som händer.

Ikväll är det distanspass på schemat med jobbet. Solen bara öser in genom fönstret här på jobbet och jag längtar ut! Ha en fin dag!

Tjejen som springer för att det är roligt!

Om Annie
10% Ultra. 20% mountains 10% water 10% yoga 10% asphalt 30 % trailblaze. 10% music. 100% love.

12 Responses to Sommarform eller livsform?

  1. Wanja skriver:

    Vikt och kost är livsfarliga ämnen! Men att optimera sitt intag för att prestera så bra som möjligt är ju verkligen inte samma sak som att äta så lite som möjligt för få så många synliga benknotor som möjligt..

    Jag har fått mängder med kommentarer när jag berättat att jag anlitat Madde för att få ordning på kosten. Man kan säga att det är två läger, de som tränar mycket själva som är nyfikna på upplägget och tycker det låter bra och så alla dem som tycker att ”du är ju redan smal, ta en glass istället”.. Att vara smal är inte detsamma som att vara hälsosam!

  2. maramackan skriver:

    Det här kommer att bli bra när du får så fin hjälp!

  3. kris skriver:

    Hej! Fint att du delar med dig av dina erfarenheter! Har själv haft lindrigare ätstörningar genom åren och ägnat mig åt ”tvångsmässig” träning ffa för att bränna kalorier. Sågs nog som en sund sportig tjej utåt men jag vet att jag balanserade på en tunn tråd. Nu har jag vänt på pannkakan och maten är det bränle som jag BEHÖVER för att uppnå mina träningsmål. Fick verkligen en kick när jag insåg att kroppen kan prestera fantastiska saker när man äter rätt och lägger upp kosten enligt träningspassen/målen och inte sticker ut på tom mage för att bränna mer och sen vara helt trött och sliten och inte fatta varför man inte presterar bättre eller känner glädje efter ett tufft pass utan bara apati.
    Tycker det är jätteviktigt att lyfta dessa frågor. Ffa med tanke på unga tjejer som lätt kan hamna på ”fel sida”.
    Tycker hur som helst inte alls att det är konstigt om du vill slimma ner nåt kilo inför ett lopp. Det är att optimera förutsättningarna för att nå ditt mål! Kämpa på! Du är så inspirerande och verkligen en förebild!
    🙂

    • Annie skriver:

      Men tack! Ja visst är det underbart när maten får bli det den ska vara- bränsle och njutning och inte ett ångestmoment! Ja vi får se vad fart jag får och om jag kan undvika cocosbollarna🙂

  4. Ingmarie skriver:

    Ja jösses. ”Klaga” på sin vikt är inte helt korrekt och det är väl både bra och dåligt på något vis…
    Man vet ju på något vis när man mår bäst och 1-2 kg kan verkligen kännas ”fel”.Samtidigt så kanske det bästa är att acceptera att de där 1-2 kg är ok..(?)
    Det viktiga är att du följer ditt hjärta och att du mår bra.🙂 Och kom ihåg att mer/tuffare träning kräver mer mat!
    KRAM

    • Annie skriver:

      Tack! Ja sant- men här äts det! Det är bara det här skåpätandet som försvinner o lite noggrannare fördelning🙂

  5. Andréa skriver:

    Ja det är svårt det där. Själv har jag ju (som väldigt väldigt många andra träningsbloggare vad det verkar) också varit i dina gamla kläder. Det ”roliga” i allt är att det var när jag slutade fundera så mycket på vikten, började äta massor av mer mat och träna lite smartare som jag tappade vikt. Det är många år sedan nu och jag kan nog säga att jag är i mitt livs form just nu. Jag är snabb, stark och uthållig och ser helt ok ut. Och jag är också rätt glad över att en D-kupa blev en A-kupa efter amning. Superbra i träningssammanhang ju🙂

    Lycka till med din satsning! Du är klok och kommer greja det här bra!

    • Annie skriver:

      Ja visst är det vanligt- tråkigt!!! Måste ”alla” igenom det undrar man ibland?
      À-kupan är helt klart ett plus men ibland önskar jag att jag hade någon bra bild kvar av hur det såg ut innan :)! Tack för pepp!

      • Wanja skriver:

        Jag kanske ska sluta klaga över min E-kupa som blev en liten C-kupa? Fast det är väldigt praktiskt och snyggare. Synd bara att det mest är löst skinn numera..

  6. Cath skriver:

    Jaa, det är bara att instämma med flera av föregående talare. Och säga att jag känner igen mig. Jag undviker sällan de där ämnena också, för allt kan så lätt misstolkas när det gäller sånt som bränns. Fast jag har några inlägg jag filar på i huvudet. Och apropå det där med C-kupa som blev A-kupa… tror du det kan gå åt andra hållet också?😀

  7. Jeanette Sergel skriver:

    Å jag åt precis en av svärmors bullar:) men jag har tänkt detsamma som du länge nu. Önskar jag hade en Madde jag med🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: