En idol har blivit en stjärna
17 april, 2012 3 kommentarer
Helvete vad jag är trött på död. På cancer. På att unga, fantastiska människor i min omgivning slits ifrån livet när de lever som mest.
Jenny Olsson var en riktigt duktig längdskidåkare, tävlandes för Åsarna. Efter bröstcancerbeskedet 2006 slutade hon- men inte direkt att träna!
När jag bodde i Östersund tränade jag några gånger med skidalpinisterna via min kompis Henrik. Då träffade jag Jenny. Jag glömmer aldrig när vi körde backintervaller och jag försökte hålla rygg på Jenny. Hon bara åt upp backen.
Trevlig var hon också och jag brukade smita in på Naturkompaniet där hon jobbade och prata lite på lunchen.
En dag när jag var i vecka 8 och smög in på H&M för att se hur det var med mammakläder så tog vi nästan tag i samma par jeans. Båda garvade- det går inte att vara anonym i Östersund! Vi insåg att vi var i samma vecka och jag tyckte det hade varit kalas att vara mammaledig med en sån tuffing men jag flyttade ju ned till Stockholm. Våra barn föddes med 4 dagars mellanrum.
Jennys aggressiva cancer kom tillbaka efter att sonen Vidar föddes. I söndags förlorade hon kampen.
Jenny- tack för den soliga, kloka, duktiga, tuffa tjej du var. Jag kände dig inte så bra så kan bara föreställa mig hur mycket du inspirerade andra när du gjorde sånt intryck på mig. Dina tips lade grunden för mycket av min träning inför Axa Fjällmarathon. När jag nattade Ebba idag så kunde jag bara tänka på din familj och din lilla pojke. Så fruktansvärt orättvist. Böner är en del av min vardag nuförtiden och jag ska tänka på din familj.
Vad göra? Jo, leva lite mer. Gnälla lite mindre. Uppskatta lite mer. Våga det där du drömmer om.
Jag tycker det är så otroligt uppenbart att livet inte går att ta för givet. Ens för en dag.
Fina Jenny.
Bild:zport.se
Om Annie
Runnerslove- en kärlekshistoria 
Nu fick du mig nästan att gråta. Det är fruktansvärt vad mycket smärta så många måste utså helt i onödan, så många som inte var i närheten av klara med livet. Samtidigt som andra är klara sen länge och bara väntar på att få avsluta och gå vidare. Livet är inte rättvist och vi måste verkligen göra det bästa av det varje dag!
Åh nej. Hann läsa ditt inspirerande senaste inlägg och såg sen att det fanns ett till. Som fick mig att börja grina igen… Även om gråten ligger nära till hands så måste jag ändå inse att jag har ändrat på lite i livet sedan cancerbeskedet kom in i min familj. T.ex. tror jag inte att jag anmält mig till TM om det inte varit för att löpningen plötsligt fått en helt annan innebörd – ett andingshål, en stund där just andningen får vara i fokus, och om tårarna börjar rinna mitt i så gör det inget. Och Every step a prayer.
Har också fått andra idéer som kanske kan genomföras – du inspirerar även om linjen i mitt fall är hårfin mellan ”många bollar i luften” och ”näsan farligt nära väggen”… Förmågan att vara mindful -att vara medveten i varje uppgift, i varje känsla, är svår att fixa (och gudarna ska veta att många försöker profitera på vår strävan att nå dit) men du verkar just nu ha den förmågan. Vårda den ömt!
Mina tankar i dag hos en liten kille som aldrig får lära känna sin mamma men som förhoppningsvis får ett rikt liv med extra mycket kärlek…
Visst är det ett andningshål! Man vilar ju så mycket annat och laddar mentala batterier när man springer! Tänker på dig o din familj!