Mitt TEC- mitt äventyr

Varning för lång läsning. Men detta ska jag bära med mig för om det blir tufft på riktig någon gång. DÅ plockar jag fram 6e milen på TEC. Jag har aldrig varit starkare.

Morgonen började väl utsövd med en vit värld utanför. Den evige optimist jag är tänkte jag att det smälter bort. När jag och Madde gick till bilen började vi garva. När vi såg att hela motsatt körriktning stod stilla på Norrtäljevägen då garvade vi ännu mer.

Starten var som sagt uppskjuten och jag hade förvisso ätit för 2 personer i 2 dagar men hade nog i backspegeln behövt fylla på med en macka till. Fick veta att de behövde ut och rensa träd och grenar som fallit över banan.

Hann krama på alla mina ultravänner och lära känna några nya. Vi satt där på hotellet och fikade och snön den yrde utanför. Absurt!!!

Hann inte riktigt komma i mitt ”loppmood” vilket jag oftast gör med ”I will possess your heart” med Death Cab for cutie.

Jättekul tydligen i snöyran! Maria från IF Linnea bredvid mig!

Men så startade vi! Första varvet var det en del att springa på led och jag kände hur jag bara studsade av energi. Min hemliga plan var att ligga på 5:50 så gott det gick i 4-5 mil och sen ha god marginal att ta varv på 7-8 min/ km. Man behöver tid för toabesök, äta, gå i backar osv.

Underlaget var ..ett skämt! Det går inte att beskriva hur det är att slira på snö/is/lergegga/vattenpölar. Jag och alla andra var dyngsura. Jag sa till Jan-Erik att ”Gaiters (damasker) i all ära men dotterns galonbrallor hade varit bättre” .

Se bara på bilderna:

1a varvet

Min idol Annelie

Också min idol som medans jag skriver kämpar med ett evigt glatt leende- Carina Borén! (båda tjejerna är självklart Tjejmaralöpare! :))

Jag var iallafall sjukt pigg och ett stort leende började spridas. Det här kommer gå bra. Jag tog ändå första varvet lugnt för att känna in banan och sladdade in på 1:06 tror jag. I skogspartiet vid km 7 som ni ser här går det inte så fort direkt!

Ja ni ser. Det går inte att rusa fram här. Vid varvning stod bästa bästa Madde med två flaskor redo och ett kommando, ”kör”. Och det gjorde jag! Jäklar i min låda nu var jag uppvärmd och nu var det dags att börja jobba.

Andra varvet blev nog det snabbaste. Nu var det kämpigt med underlaget, det gick inte att springa på sina ställen men mellan 3,7 til 5 nästan var det bara att brassa på i de bilspår som skapat en skugga av vägen under. Försökte ligga i 5:20 fart här, slappna av i steget och bara falla fram och köra. Sen kommer lite gegg och uppför och sen asfalt igen. På’t bara! Vid 6 km går det uppför vid en bilväg och strax innan 7 är man ute i total ler/snövälling i skogen. Mata mata.

Inne för varvning på 2:04  enligt min klocka så hade ätit in mitt 1a varv och låg helt ok i fas, det var ju bara att inse att sub 1 timma varv var att glömma idag.

På tredje varvet halkade jag till rätt bra där i skogen och jag kände hur mitt vänstra ben började krångla. Jag har ischias och när jag inte springer rakt så åker höften snett.  Lite oroande men jag var så glad och pigg och energin var suverän så jag bet ihop och tuffade på. Inne på3:12tror jag. Helt ok. Coynta och Magdalena stod och skrek och hejade och jag blev så peppad. Massa andra också- Catti från Running Sweden dök upp. Ja såg Marcus (som skrivit Löpträning mitt i livet) och alla funktionärer var helt fantastiska på att lyfta en vid varje varvning.

Madde lassade på med grejer som vi bestämt men vatten och Perpeteum var grejen idag. Ut igen. Strax efter start får man gå ned för trappor. Nu gjorde det riktigt ont. Hela vägen ned från rumpan till foten. Hel¤/=¤e. Vad göra? Springa.

Jag trampade på men smärta tröttar. Glömde äta. Drack men haltade brutalt och nedför fullkomligt skar det i hela benet när jag satte ned vänsterfot. Inte kul. När jag kom in på varvning fick Madde sticka kaveln in i piriformismuskeln där nerven går igenom. AJ men hjälpte lite.

Vi fick massa roliga kommentarer om den här proceduren men don’t underestimate the power of a kavel!

Ut igen men nej. Det gick inte. Jag fick gå och släpa vänsterbenet med mig. Det tragikomiska var att det gick bra att springa uppför men inte nedför. I Ultra gör man tvärsom🙂. Aj aj. Jag orkade inte ha ont. Kände att jag inte ätit så bra. Tappade allt. Haltade in och klockan stod på 6:00 ca. Hade inte en tanke på att det kunde finnas sjukvårdshjälp men det gjorde det förstås och in på bänk och upp och Mia‘s kärlek Silvio gick igenom kroppen och knäckte ut s-i leden och annat och i med 2 Voltaren. Men nu frös jag och var bara slut. Smärta tröttar ut. Jag ville inte. Jag hade krigat i 2 mil med smärta och nu var jag less. Men det var inte Madde. Hon bara ” hallå vi bryter inte nu, det är liksom 3 mil kvar”. Och Silvio sa ”ta ett varv i taget”. Och ja 1 varv. Det kunde ju gå. Det började röra sig i skallen. Pannbenet hårdnade lite och jag stapplade ut. Började jogga. Madde skrek och tjoade, alla skrek. Jag hade alla med mig. Nedför trapporna gjorde det överjävligt ont men sen..sprang jag! Jag sprang i 5:40 tempo och passerade löpare efter löpare och klappade händerna och sjöng och hade gåshud och jävligt ont och det var jäkligt mycket ultra och galenskap. Jag började räkna och insåg att hela ischiasdramatiken tagit 1 timme av min tid. Nu jäklar.

När jag flög in för varvning hade jag plockat flera minuter av min tappade timme. Alla skrek. Jag skrek. Det kändes som alla stod o väntade på mig och jag o Madde bara vrålade till varann, två  nya flaskor vatten med Resorb o Perpeteum- UT. Tydligen hade det varit just den euforin jag själv kände, alla vid växlingen delade det där varvet och den kampen med mig och det Madde hävdar att hon var tårögd när jag drog iväg. Magiskt. Man är aldrig ensam!

Nu var det den vackraste solnedgången. Dimman låg över fälten. Slirigt. Halt. Jag började känna i resten av kroppen att jag sprungit 6 mil och varit ute i över 7 timmar. Det gjorde så fruktansvärt ont men nu hade jag bestämt mig. Jogga. Gå i backen och dricka. Jogga. Mata mata framåt. Tänkte på tjejerna som ska springa Tjejmarathon. Tänkte på Jeanette som inte kunde starta på grund av feber. Tänkte på Madde som ställt upp hela dagen. Tänkte på alla som hejade. Jag var själv, men inte ensam. Såg inte många andra men sprang förbi Anneli ut från start. Det gjorde ont överallt och jag hummade och sjöng lite.

Nu föll mörkret och jag tog på pannlampa vid skogspassagen. När jag slog på den lös det reflexer på träden som en korridor genom en dimmig skog. Det var mystiskt och helt galet på en gång. Ute i skogen. Själv. Efter 6,5 mil med ett vänsterben som var som ett träben med stickor i, från foten upp. Men jag visste att jag fick ha pacer sista varvet och Madde, världens bästa coach, stod redo att dra mig runt sista varvet. Det var bara att springa. Försökte njuta. Hitta mitt löpsteg, det där skuttiga jag har som är ren och skär terrängglädje men halkade mest runt.

Jag sprang in i den varma famn som varvningen är och Madde stod där och studsade i det rosa pannbandet och reflexväst. Vi hade bara min (dåliga, hade ju inte räknat med att använda den eftersom starten skulle gå 10!) pannlampa. Vi drog iväg i minst 4 min tempo. Tyckte jag. Visade sig vara mer 6:30 och Madde matade mig med pepp, räknade ned, räknade upp. Jag hm’ade och flåsade. Mådde fruktansvärt illa och vi räknade snabbt ut att jag inte ätit alls som jag skulle men smärtan gjorde att det inte gick. Klafs klafs. Dimman låg som ett mystiskt täcke. Det var mörkt och jag var nog lite snurrig och dimmig och bara tittade på Maddes reflexväst och försökte svara lite sporadiskt. Vid 4 ökade vi tempot. Så fort jag sackade var Madde på mig. ”Du är så nära nu”. Ja bannemig och vilken jäkla dag. All kraft hade redan gått åt till att springa med det onda. Och efter 7,5 mil i slask och snö så är det nog legitimt att vara lite trött. Det blev kallt i luften. Minusgrader. Asfalten var hal. Vi tuggade på. Ut i skogen fick jag fokusera för att leda Madde med ljuset och det hjälpte. Illamåendet släppte även om jag var på väg att hulka flera gånger. När vi kom till 8 kände jag att målet var nära. Det var en konstig känsla i kroppen. Går inte att beskriva. Började kanske lite fatta vad jag gått igenom idag.

9-10 km är rätt upp i skogen. Madde sa ” om du pinnar på nu fixar du 10 timmar”. Jag ökade. Jag ville ta ut mig totalt och det hade jag redan gjort. När det var 400 meter kvar, vilket är uppför sen nedför sa Madde ” Testa vad som händer om du tar fram det sista, ökar lite till”. Vi konstaterade att inget hände- BRA! Maxat! Men visst spurtade vi nedför backen och in i mål!!!! Jodå. Och där tvärstannade jag och garvade, kramade, Madde, kramade Staffan som var där och Jeanette från jobbet och massa andra. Och fick en pokal för 3e plats i tassen!

9:58.22 officiel måltid. 1 timma långsammare än jag tänkt, men min största seger hittils.

Var för trött och hade för ont för att reflektera mer. Tryckte i mig lakrits. Bytte om. Min underbara fantastiska hjälte kom och hämtade mig. Han körde hem Madde som varit världsbäst hela dagen och jag fick sjunka ned i ett kokhett bad hos hans mamma o pappa och krypa in i en stor morgonrock. Jag fick i mig en halv macka och lite chips men mer gick inte.

Jag vill tacka alla som peppat på Facebook, på plats. Tacka alla andra ultrisar för den outömliga källa på inspiration, värme, kärlek och glädje ni är. Det är en ynnest att få lera ned sig i sällskap med er! Grattis till Anna Grundahl som vann damklassen på 100 miles. Helt fantastiskt! Tack alla funktionärer som sliter i flera dygn med detta. Nästa år vill jag vara en av er! Tack min hjälte som ställer upp och kommer och tittar och pallar med att jag är så frånvarande- jag var bara ute efter Madde vid varvningarna. Tack alla som skickat fina sms. Jag har nog inte orkat svara på alla men jag menar det när jag säger att ni hjälpt mig framåt igår.

Och mest mest av allt- tack Madde! Vet ni att det var första gången vi två sprang ihop igår. På min 7-8 mil runda🙂. Här har ni Maddes story och där kan ni även läsa om vad hon jobbar med. Hon är världens bästa coach- att kunna lyfta någon på rätt sätt vid rätt tillfälle med både kunskap och timing- det är det inte alla som kan!

Jag skickar massa energi till de som fortfarande krigar i snömodd, genom en kall natt.

Tack till min kropp som gjorde något den inte alls ville igår. Nu börjar vi återhämta oss och jobba med den här nerven. Sen- mot nya äventyr!

Tack för att du läste och delar min historia med mig!

Om Annie
10% Ultra. 20% mountains 10% water 10% yoga 10% asphalt 30 % trailblaze. 10% music. 100% love.

38 Responses to Mitt TEC- mitt äventyr

  1. Pingback: TEC 2012 « fitnesscoachen

  2. Ingmarie skriver:

    Jag ryyyyyser! Och det bränner tårar i ögonen. Vilket lopp! Vilken resa! Och vilken fantastsik prestation du gjort! Visst är supporten runt omkring superviktig men det var du som gjorde det.
    TACK för att du delade med dig!

  3. kris skriver:

    Börjar nästan gråta…så grym du är!!!! tack för att du delar med dig av denna fanatstiska erfarenhet!

  4. Shaman skriver:

    Vilken fantastisk berättelse, vilken prestation, vilken förebild du är! Det låter som att du gick igenom helvetet men ändå så önskar jag att jag hade varit med och sprungit TEC- så inspirerande var det att läsa din text…Och grattis till tredje platsen!

  5. Löplust skriver:

    Stort GRATTIS! Ja, det var väl sämsta möjliga omständigheter och desto större var prestationen. Kände väl igen mig i beskrivningen och i illamåendet. Jag hade otroligt svårt att få i mig något över huvud taget. Måste träna på att äta inför kommande långlopp! Hoppas vi ses i spåret framöver! Vila och är nu!🙂

  6. Nina L skriver:

    Du är numera officiellt en av mina topphjältar. Känns som en lyckligt slump att ha hittat till TM och er fina tjejer som bara gör’t. Massor av grattis och ett par sköna vilodagar önskar jag dig!

  7. Fanny skriver:

    grattis! Så grym du är! Kul inspirerande läsning och en riktig förebild du är!!

  8. Malin skriver:

    Jag har gåshud! Jösses, vad grym du är och stort GRATTIS till tredjeplatsen! Du har verkligen ett pannben av stål! Tänkte på dig när jag var ute på mitt lilla långpass idag🙂 Tack för inspirerande läsning!

  9. Andrea skriver:

    Du är helt otrolig! Jag saknar ord. Mer ön stort stort grattis till en enorm prestation!

  10. Cath skriver:

    Så bra kämpat! Och så grymt beskrivet! Din Hjälte har en hjälte🙂

  11. EMC skriver:

    Du är grym! Men jag måste erkänna att jag garvade lite när du sprang om mig och sa till din pacer när hon älgade i väg – hallå där vänta lite, nu är det denna fart som gäller! Men hon verkade ju kunna vända dig ut med banan – bra att kaveln var med ;o) Kram och grattis!

    • Annie skriver:

      Haha ja hon bara körde!!!🙂 grattis själv – tråkigt att du slutar på distansen men ska heja på dig på maran!🙂

  12. Ulrika skriver:

    Du är helt fantastisk! Glad att jag har hittat dig som inspirationskälla.
    Kram Ulrika

  13. Wanja skriver:

    Otroligt! Vilken resa! Du är otrolig! Jag blor alldeles rörd. Och otroligt inspirerad!

  14. maramackan skriver:

    Du var så härlig att se.🙂 Bamsegrattis från Täby!

  15. Jessica skriver:

    Så himla kul att starta tillsammans, så himla kul att ses, så himla kul att fortsätta att följa dig sen. Spänningen var stooooor sista timmarna. Så himla läckert Annie, så himla läckert😀 Njut av prestationen, fatta liksom – 8 MIL i det där underlaget, hats off!

  16. frokenstravan skriver:

    Sjukt imponerande! Vilken fighter du är! Det finns liksom inga ord… Superkul att ses!
    Njut av prestationen länge till!
    Kram på dig!

  17. frokenstravan skriver:

    Det är en helt grym prestation! Liksom på nivån jag-har-inga-ord-grym… Otroligt imponerande att fortsätta och på det sättet som du gör det också! Tävlingsinstinkt och pannben är bara förnamnet 🙂
    Superkul att ses, hoppas vi kan springa tillsammans nån gång även om det nu inte blir under Tjejmaran.
    Stort Grattis och fortsätt att njuta!

    • Annie skriver:

      Men tack detsamma!!! Grym insats av alla som ens startade! .) ja vi seS snart hoppas jag! Kom igen oi anmäl dig till Tjejmaran !!!🙂

  18. Marcus Aveholt skriver:

    En helt fantastisk prestation av dig. Att klara 50 miles och dessutom komma på medaljplats är verkligen galet bra. respekt!
    Ditt pannben blev ditt vassaste ”vapen” precis som jag trodde!

    Mycket bra jobbat. Jag såg dig aldrig i vimlet av allt folk.

  19. Pingback: Du är världens mest kompletta fruntimmer! « MarathonMia

  20. Elin skriver:

    Du är helt fantastisk🙂 Sitter här och blir helt tårögd av inlägget

  21. Hans Q skriver:

    Hej Annie vi var ute tillsammans på sista varvet tror jag var ofin och passerade dig vid ca. 5 km jag hörde när jag passerade att det gjorde ont. Vilken fighter du måste vara. lycka till forsättningen.

  22. Anders skriver:

    Grattis grattis och tack för att du delar med dig av ditt äventyr.
    Jag blir klart inspirerad och får samtidigt lära mig mkt
    Lycka tilli fortsättningen

  23. Tàrar i ögonen när jag läser din berättelse. Vilket lopp, vilken känsla, vilken seger! Grattis!

  24. Pingback: lite fånig kanske… | fullfartframat.se

  25. Västgötskan skriver:

    Jaså, det var dig Madde bloggade om! Såg att hon skrivit om det häromdagen.
    Grymt imponerande av dig! 🙂

  26. Carina skriver:

    Grattis grymma Annie!!! Fan vilken fight därute i snögloppet! Det var en tuff helg vi hade!!!

    Grattis till pallplats och kram på dig!!

  27. riotrun skriver:

    Oj oj oj. Vad du bombade på. Vilken fart och fläkt. Jag är mållös av beundran. Pallplats med värk i denna yra. Hälsa Ebby;)

  28. Andrea skriver:

    Grattis för en helt fantastisk prestation… Jag hade glädjen att servera energidryck åt er alla underbara tappra löpare. Fick även glädjen att se ditt glädjerus/piruett varv 6🙂
    Jag rös då, och nu när jag läser ditt inlägg.
    Pannben, Pannben🙂 Underbart!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: