Den perfekta intervallen # 4 x (300 m backe + 800 m slätt)

Jag har ingen lust. Jag letar ursäkter. Jag gör det imorgon. Men jag byter om. Känslan av bra löparskor. Rätt tights. Träningskläder. Ger stämning.

Jag sticker ut. Det tar emot lite. Uppvärmning på 8 minuter med avslutande stegringslopp. Känner tröskeln till andra andningen som lite högre idag. Inget kliv över utan ett segdraget trampande med alla tidigare träningspass som ett ok över axlarna. I benen.

Första backen. Tekniken är bra. Energin är låg. Eller är den det? Lurar jag mig själv för att spara? Jag har siktet inställt på krönet. Låser ögonen där. Kommer upp. Flåsar. Flämtar. Låren bränner. Vet att den första är värst.

Vänder och tittar ut över värmländska skogar och sjöar. Joggar ned. Allt klarnar. Ökar tempot. Fram med höften, upp med bröstkorgen, korta steg. Gruset sprätter under mina fötter. Jag kommer runt 800 meter flackt och har klarat den första.

Vila. 1,5 minut. Flåsar. Fortsätter. Två vändor till. Behöver bara orka två till för den sista den fixar man. Det finns alltid krafter kvar. Tänker inte hur många jag gjort, tänker inte hur många som är kvar. Tänker bara här och nu.

Är slut. Är trött. Är nedtränad med träningsvärk överallt. Trampar backen allt vad jag är värd. Blodsmak. Järnsmak. Stensmak i låren. Uppe orkar jag inte njuta av utsikten. Vänder ner. Ett varv på 800 m kvar. Hinner hämta andan i nedförsbacken men är trött så trött.

Svänger ut på sista 800. Det gör ont. Lungorna vänder sig ut och in och varje andetag är en blixtsekund. Får inte luft. Benen säger nej, men de går ändå. För jag säger så. Armarna säger nej, men de pendlar också . Kroppen säger nej med hela sin muskulära och cardiovaskulära kraft. Jag höjer mig över detta fysiska. Jag bestämmer att vi fortsätter. Tills det är klart. Det är nu det händer. Precis nu. Blir jag mer av mig. Kommer jag närmare dit jag ska.

Klar! Jag saktar ner. Jag raglar. Flåsar, det rinner snor ur näsan och saliv ur minnen och jag är knallröd och rufsig i pappas gamla blåa mössa från 60-talet. Jag är mitt bästa jag. Bättre och snyggare än såhär kan jag aldrig bli. För nu har jag gett mitt allt jag hade just nu och det är Nirvana.

Jag skjuter upp mössan sådär käckt i pannan, pannan som är lite lite tjockare nu än för en timme sen. Bara äger. Det är bara jag därute mellan åkrarna och jag skrattar högt.

Kändes som jag skulle dö när jag sprang.

Känns som jag ska leva för evigt nu.

20120406-223717.jpg

Om Annie
10% Ultra. 20% mountains 10% water 10% yoga 10% asphalt 30 % trailblaze. 10% music. 100% love.

2 Responses to Den perfekta intervallen # 4 x (300 m backe + 800 m slätt)

  1. Marcus skriver:

    Grymt duktig du är. Den där kämparglöden är jag säker på att du kan plocka fram under TEC och köra ditt race, klara målet och känna den härliga känslan av att komma i mål! Det är stort, kämpa hårt. Lovar dig att det kommer du inte att ångra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: