På sin egen resa

 

Just nu får jag nästan nypa mig i armen för att förstå hur fantastiskt liv jag har. Visst, det är liiite för mycket av precis allt just nu men jag kan faktiskt stänga av och bara vara med Ebba utan att känna mig stressad. Jag kan.

Jag har varit just lite stressad och orolig de senaste dagarna men så återtog jag mitt mantra jag har- det kommer alltid vara mycket så det är ingen idé att stressa upp sig. Gör det imorgon istället. Jag har inga marginaler och kroppen, speciellt axlar, käkar och mage, slår bakut när jag sätter för mycket press eller förväntar mig ha kontroll på massa saker som jag faktiskt inte kan påverka.

All spänning och den obalans jag har i kroppen satte sig visst i trapezius. Fick börja dagen hos Martin på Access Rehab har behandlat mig förut. En norrman. Två nålar. Fy satan vad det spände men nu känns det redan bättre. ”Såhär kan du icke gå runt” sa Martin och nä. Axlar som två frysta fileer är ingen höjdare.

Funderar mycket på vad jag gör hela dagarna nu. Det känns väldigt spretigt på ett sätt: koordinerar hjälptränare för våra träningar på jobbet, promotar löpning så fler anställda ska börja träna, förbereder revisioner jag ska ut på, hjälper de kunder jag har, gör bokslut och SFI redovisning åt min älskade redovisningskund. Jag klurar på vår roll i Lidingöloppet on Tour, hur jag ska peppa lokalkontoren.  Varannat mail är löpning, varannat revision. På rasten kollar jag aktion på Tjejmarathon.

Jag älskar det jag gör. Det är en ny bana. En ny resa. Även på fritiden kör jag mest mitt eget race, men med hjälp jag bett om för att ta mig mot de mål jag satt upp själv. Ingen har dirigerat mig åt något håll. Man måste våga drömma sa Magnus igår. Man drömmer mot horisonten och sätter realistiska mål längs vägen. Jag är väldigt orädd för att kasta mig in i nya saker. Men ibland blir jag väldigt osäker på mig själv. Så fantastiskt underbart då att jag har så otroligt generösa omtänksamma människor runt mig som lyckas säga och göra rätt saker, precis när jag behöver dem. Det är som en medvindspust i ryggen när jag bromsar in lite, i ren feghet på resan jag valt.

 Ibland är resan lite ensam. Men bara för att man kör sitt eget race och går sin egen väg och själv i sin omgivning ska springa ett visst lopp eller göra en viss utmaning så är man inte övergiven. Det går hjulspår åt alla håll i världen precis som currylinjer. Man är inte ensam för att man trampar sina egna.  Alla är på sin resa. Huvudsaken är att man inte är på någon annans.

Om Annie
10% Ultra. 20% mountains 10% water 10% yoga 10% asphalt 30 % trailblaze. 10% music. 100% love.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: