Lagom med sömn. Lagom med mat. Massa tid med Ebba. Frisk luft. Värmlandsluft! Galet pigga ben.

Sågat isär en tall. Släpat delarna. Huggit ved. Det bästa jag vet. Det här är min bästa utsikt. Får jag bara stå här och klyva så vedträn av björk och ek yr runt i vedboden så blir jag på mitt bästa humör.

Eftersom jag är så pigg så tänkte jag springa imorgon bitti. Lite backe. Det finns ett massa jadijada om att man inte ska köra kvalitet före frukost för att det sliter unt so weiter. Men så kan man se det som att man faktisks slaggat hela natten och är rätt utvilad. Jag ser det så.

Är idag igen övertygad om vilka fantastiska vänner jag har: Sara åkte ett jättefint Tjejvasalopp och Mia tuggar på mot 10 mil i Esbo och tänker springa 20 stycken. Helt fantastistk.

Jag tar en till god natts sömn här i paradiset innan det bär av mot Tokholm och en förhållandevis normal jobbvecka hoppas jag. Massa jobb, massa vänner.

Ha en fin kväll!

Gröt är billigt och finns ekologiskt nästan överallt. Går snabbt att laga och är grymt näringsrikt.
Den senaste tiden är det främst två varianter jag ätit:
1) havregrynsgröt med chiafrön, linfrön och Proviva Blåbär.
2) Som idag: med kanel, cocos och fasters hemlagade äppelmos.

Bara att fantisera ihop sin egen variant.
Kroppen är pigg, solen skiner. Ska såga itu ett rasat träd och hugga ved. Elda en brasa. Vi har redan varit i stallet och Ebba har ridit.

Idag hejar jag på Mia som springer 24 timmars i Esbo, Finland. 24 timmar ok, men runt runt på en inomhusbana? Skulle aldrig falla mig in och det är så fantastiskt att känna så, för det skulle aldrig falla mig in att springa 8 mil för ett tag sen heller. Det är underbart att se tillbaka på hur horisonten har flyttats, hur nya bildas. Vem vet en dag?!
Istället för att förkasta så kan man förundras. Bara för att jag inte själv kan se hur jag idag skulle kunna klara 24 timmarslöpning så behöver jag inte ifrågasätta de som gör. Jag inspireras och hejar istället. Så heja!!!!

Vi hade fint besök idag och jag kom inte iväg förrän vintersolen gick ned över det finaste landskapet i väst. Jag hade råkat äta laktos till lunch och det talade magen om med besked. Det hade varit mysigt att stanna inne och inte försöka skaffa sig mjölksyra. Men det är inte så svårt att sparka igång motivationen de här dagarna.

Din lata mask! Du som är frisk, oskadad och mest av allt vid liv och dessutom vet att du kommer må så jäkla bra. UT med dig, basta! Capiche?

Inget att tjafsa om. Fredag så discolöpning förstås! Neonpannband, neonreflexväst och på med adizero boston och en sengångare skulle känna sig snabb i dem. På med musik, ett Michael Jacksson medley till att börja med och så den där tanten som bor i min Runkeeper. Min Garmin är trasig så en amerikansk app är min guide i kilometertider idag.

Planerade min 17 km runda för se till att när jag gissningsvis skulle bli trött efter 8 km skulle det vara så långt hem så jag var tvungen att fortsätta. Det var redan nu inte snack om några 20 stycken. Mer 10 minst. Hellre 10 bra än 20 dåliga som S sa till mig igår . Vilken fart jag skulle starta i var också ett stort frågetecken, det har ju inte gått undan direkt den senaste tiden. Ja ja det ger sig, det ostrukturerade är både min styrka och svaghet.

Värmde upp i 5:40 fart i exakt 1 km och drog sen iväg på första. Jag blir så otroligt dålig på matte när jag springer men tänkte att snittfarten på passet ska minska rätt stadigt för varje kilometer. Det går upp, o ned, hey! Vi är i Värmland! Torr vägbana, 6 grader och nästan vindstilla. Jag andades vår. Jag andades stort och jag sprang modigt.

Jag sprang ganska fort för att vara mig. Jag har sprungit tusingar på den här rundan i julas, det gick så långsamt i slirig modd med halvstorm och blötsnö men idag var en annan dag. En annan Annie som sprang det fortaste och lättaste jag sprungit tusingar. Någonsin. (ok jag har kanske sprungit 5 pass med tusingar i hela mitt liv…).

Det som hänt låg inte som en tyngd i hjärtat som det gjort den senaste veckan. Det satt som en motor i lungorna. Jag var var tacksam och jag sprang tacksamt. Rubin pratar om att “run yourself happy” och det är lite olika hur man gör det. Jag sprang happy idag. Och tänkte att det ska vara målet med varje löppass. Vad i helskotta annars för ska jag springa? Happy betyder inte långsamt, det kan betyda tunga intervaller, men det ska vara roligt. Det är så mycket skit man ska vara med om iallafall i det här livet så varför när man springer för att hålla sig frisk och glad?

Och förmodligen så skulle det kunnat gått lite fortare idag. Kunnat få tunnelseende och raglat lite emellan intervallerna men, jag byter inte bort den här magiska ensamma eftermiddagen med sol och åkrar och ängar. Det var som en sån där bild ni vet i Runners World på ett stort uppslag med en ensam löpare. Det var jag idag.

Så jag klämde inga 20 stycken tusingar. Men väl 14 stycken. Och de gick i ett snitt på 5: 03 och mig veteligen är det rekord för mig. Några gick väldigt mycket snabbare med ett stort leende. Några gick inte så fort med sämre fotisättning och en höft som inte var framåt kaxig som den ska vara. Med 1 km uppvärmning och 1 km nedvarvning så blev det ett av mina bästa löppass i år. Hittils. There’s more where that came from. Nu längtar jag till nästa pass och har inte ångest eller är rädd längre. Det krävs ett ensamt löppass i fäders fotspår tydligen.

Avslutar med lite bilder från mitt paradis med min lilla trollunge. Idag har vi avhandlat vad en brevbärare gör och vem som är mamma till vem. Inte lätt det där. Inte lätt det här, med livet.

Det hjälper inte med en ny tronarvinge. Jag gläds för hennes föräldrar som fått gå igenom en del för att ens få försöka skaffa barn. Deras kärlek tog sig igenom vårt tröga konservativa statsskick och även en njurtransplantation. Hoppas de får vara ifred lite nu men det är väl osannolikt. Och hoppas ungen gör precis som hon vill. Men hela grejen hör hemma i Antikrundan hellre än i Rapport om du frågar mig.

Men igen, weltschmerz alltså. Ett helt malplacerat ord i min vokabulär. Inte så jag lever. Alls. Mottot är ju att man ska göra det lilla man kan, och det goda vinner. Vända sig mot solen, inte molnen. Men veta att molnen finns så man uppskattar solen mer. Och jadijada.

Men nu hör jag massa svarta saker överallt. Och terapin mot detta är att göra sånt som är bra.Do good.Och det tänker jag göra, gör jag redan. Har redan satt igång. Vill göra mer. Jag måste bara sova lite först.

Tur då att jag är här i Värmland. Jag blir alltid kalastrött när jag kommer hit. Tydligen funkar luften likadant på Ebba som ville gå och lägga sig halv sju!!! Vila och ladda.

Medan jag sover kan ni göra något- vill ni stödja den Palmeprisbelönade verksamheten på Panzisjukhuset i Kongo så sätt en grindslant till Tjejmarathons insamling. Varenda krona du ger går direkt till deras verksamhet.

Här läser du mer.

Ha en fin kväll!

Värmland och Solbacka som min farmor och farfar fick nycklarna till dagen jag föddes är ett annat ställe där jag känner mig trygg. Jag längtar alltid dit när det är något jobbigt som händer och nu ska jag alldeles strax bara hämta min finaste lilla prinsessa och åka dit. Snön är borta men vi har massa annat att pyssla med. Åka till stallet och rida, mata fåglar och rådjur och rota i magasinet. Hugga ved. Sova. Äta. Läsa.

Mycket sova för min del hoppas jag. Och ett redigt galet tungt löppass. Det står 20 x 1 kmpå schemat. Intressant. Återkommer med det .

Ha en fin dag!

Ebba har arbetat på landet sen hon var liten!

Fortfarande är de ensamma löppassen fler än de gemensamma. Det är då jag sorterar rätt saker i skallen. Hjälten säger att jag ibland återberättar saker som att jag har haft en intern diskussion i skallen och det stämmer säkert. Jag pratar med rationella Annie och den irationella Annie och det är väl en 50/50 i utfall vem som vinner de diskussionerna. .

Efter mitt första grupplöppass som var med Running Sweden har löpträning i grupp blivit en viktig del i mitt liv. Fast egentligen mest, de människor som de här passen genomförts med. Den gemenskap jag har med ett stort antal människor nu, genom löpningen är något av det mest värdefulla jag har i min mentala tillgångsbank. Det är en guldgruva och den senaste veckan har det blivit brutalt tydligt att det är det vi gör tillsammans som skapar värde. Min kollega A satte så fint ord på det idag.Vi gör det här tillsammans.

Livet. Allt däri.

 Precis som ordspråket säger så minskar sorg, oro, rädsla, förskräckelse när vi delar den tillsammans.  Glädjen blir större när vi skapar den tillsammans.

Lycka är också, precis som ett annat ordspråk, att kunna le genom tårar när vi gråter. Det har jag gjort idag, tillsammans med människor jag både känner, och aldrig träffat förut.

Det har känts som jag inte har andats ut på en vecka. Nästan exakt. Men jag tror jag gjorde det idag. Jag har en känsla av att livet kommer leverera fler såna här händelser där man drar in andan och sen inte riktigt släpper ut luften. Så är livet. De händelserna rår vi inte över. Menvi rår över vad och vilka  vi har att hämta kraft ur om det händer.

Idag har jag varit i alla hörn av känslospektrat. Sorg, medkännande, oro, glädje, stolthet, energisk och fruktansvärt trött.

Tack till alla jag var tillsammans med idag. Igår, imorgon. Alla dagar.

Springa. Träna.

Knatade över St Eriksbron där det känns som man ska ramla ned i kanalen. Nähä? Bara jag?
Provtränade på Sats där och bytte snabbt om bland alla tjejer och speglar och osäker hård atmosfär.
Ut ut ut. Med mina 80 krs dubbar kan jag trampa fram barfota i mina underbara Adizero Boston som vore det en sommardag.
Jag var modig. Jag sprang bort mot där det jobbiga hände. Jag hade nästan maxpuls men jag trampade på och när jag var förbi så flög jag upp för backen och tillbaka in till gymet.
Där var det högtryck såklart. De flesta tittade på tv och rörde armar och ben samtidigt på maskiner. De flesta tjejerna var vid maskiner eller tränade mage.
Jag höjde volymen nästan obehagligt högt i mina lurar och öste på med marklyft, jumpsquats, draken med rodd, armisar, sittande rodd. Axelpress med stång och plankan. KLAR!
Phu!
Lite tömd på energi o lite sådär ledsen som jag blir av i stort sett alla besök på innerstadsgym traskade jag hem till Sara som bjöd på godaste morotssoppan och foccacian. Fint sällskap också i form av Ella och senare Jessica. Bra vänner är de man kan gå på middag till i svettiga träningskläder. Fick berätta i nya ord, med nya förstående reaktioner vad som hänt. Varje gång får jag själv en ny vinkel på alla känslorna. Det ofattbara. Det sorgliga. Det vanmäktiga. Det läskiga.

Sen kände jag att jag nog skulle kunna sova en hel natt. Så jag tog mig hem på isiga gator till mitt lilla k rypin som ser ut som en tom lekplats när lilltroll inte är där.
Fortfarande utan strumpor.
Det var det enda som jag glömde igår och det gjorde inte ett jäkla skit.

Hej P1 morgon. Gröt och ledaren på DN.

Hej slut på tandkräm och kladdiga fingeravtryck på fönstret. Bläckpenna i min vita soffa. Tusen pusselbitar på golvet och en massa gosedjur som ska sova i mammas säng.

Hej isgata, trångt på tunnelbanan och massa väskor. Hej fint sms från min hjälte och vi tänker på den där dagen för exakt 6 månader sen idag. Före och efter.

Hej mina fina kollegor, en massa jobbiga samtalsämnen, kramar, och lite skratt.

Hej kundbesök. Siffror. Rapporter. Årsredovisning och budget.

Och hej motivationen! Inspirationen. Livsglädjen. Den som jag vårdat så bra innan och nu hade så lätt att hitta. Nu kände jag den så tydligt idag igen och det är inte på något sätt slut på mörkret, på frågorna, på vanmakten men den får stå på sidan om idag.

Jag har flera ställen att styra min energi och glädje från det som skulle kunna bli apati, sorg och ett ältande av jobbiga bilder.

Jag har Tjejmarathon.Som ska bli så bra. Det är så mycket på gång. Det är så fantastiskt och det är så jäkla rätt!

Det är vår fantastiska friskvårds och löparsatsning på jobbet. Runtom i landet börjar våra lokalkontor svara på mina utskick och det är som ett nätverk av löpaprglädje som jag suger i mig som en törstig svamp.

Sara har ett projekt att hon ska göra roliga tisdagar. Idag tar jag en jobbig men bra tisdag först och sen ska jag unna mig själv träning med Jessica. Sen hem tilll just Sara och även få träffa hon som kan tala med islandshästar.

3 underbara tjejer. En underbar tisdag. Hej livet.

Det kändes först som jag inte gjort ett jota idag. Trots det var jag så trött så jag inte klarade att svara i telefon flera gånger under kvällen.

Men så kom jag på att jag nog gjort en del. Pratat med personer om vad som hänt. Förklarat. Fått fråga hur min skalle fungerar. Fått ventilera. Fått känna mig omhändertagen. Och fått prata lite jobb. Men inte så mycket.

Det finns bara en film och ett ämne, en fritidssysselsättning som jag vill tänka på just nu.Surfing.Jag längtar efter att vaxa en 9 fotare och paddla ut i gråa skummande vågor med oklara bryt och röriga set och nästan blåsa av brädan i vågorna. Vurpa av och få saltsmak i hela kroppen. Tumla runt. Sitta utanför bryten och titta mot horisonten med fötterna som paddlar i vattnet.

 Snart hoppas jag. Nu är det huvudet över ytan och axlarna därtill faktiskt. Två tuffa, viktiga dagar framför mig. Viktiga möten. Jobbiga. Känslosamma. Sen åker jag och lilltroll till Värmland. Men nu- lite vågkraft!

Spana in filmen här. Du kommer älska den!

Lyser nog för de som varit i den djupaste sorgen. Det är spannet i livet som ger extremer. Ger perspektiv. Man kanske ska avundas dem som väljer att harva i mellanmjölksåkern. Som orkar yvas över en skånsk orange författares malplacering i en patetisk tävling i refräng, bryggor o glitter.
Inte ska man avundas de som råkar ut för det ofattbara. Att deras spann från absolut lycka till absolut mörker precis ökade med en ny svart dimension.
Men man kan använda sin empati. Öppna ögonen. Se sina medmänniskor och se deras öden. Få förståelse för ett större spann av känslor än man själv har behövt uppleva. Det ger smärta, det är jobbigt. Men det är medmänskligt.
Det ger också, är jag övertygad om, en kunskap, ett verktyg för att uppskatta solen och glädjen lite mer när den skiner. När man skapar den.

Det var galet jobbigt imorse. Mitt irrationella jag ville inte lämna Ebba på det isiga dagiset, inte utsätta mig för SL’ s inkompetens och avboka den tid jag har med någon som ska hjälpa mig med traumat.

Men jag vill vara empatisk. Jag vill vara medmänsklig. Och jag vill, där jag kan plocka russinen ur livskakan. Leva lycklig. Jag tror jag vet hur.