Running with heroes

Herreguuuuud vilken dag. Jag har krigat, men en krigare har en arme- hon hette Madde idag. Tack ALLA. Jag har tänkt på er idag och det har hjälpt.

Jag fick springa med hjältar idag, de är fortfarande ute i den hala, geggiga mörka skogen. Skänk dem en tanke.

Min story får ni imorgon. Men jag gjorde det!

Plan B…..

Vi möttes av en man som skottade snö vid Ensta Krog. Starten är uppskjuten till klockan 12.00 och det gör att jag kommer att springa i mörker sista varven. Underlaget gör också att det kommer ta betydligt längre tid! Det var inte riktigt så jag hade tänkt. Men så blir det ibland.
Nu gäller det att hålla i laddningen i 2,5 timmar till och sen blir det, alla kategorier, det galnaste, tuffaste hittills. WOPPA!

Fyller på

Inte med sömn dock. Herregud vad trött jag är. Klockan 3 vaknade Ebba och hade tänt i sitt rum. Klockan 4 gick vi upp. Men show must go on så det är bara att bita ihop och jobba bakdelen av sig precis som vanligt.
Lite kämpigt att lämna gofisen med pappa på Arlanda men de kommer ha det så roligt och jag har att göra så det räcker och blir över fram till måndag.

.

Förutom att jobba ska jag äta. Slow at first vad gäller kolhydrater och snabbare framåt fredag kväll och lördag morgon. Äta är jag bra på. Samtidigt avskyr jag den där tunga känslan man får men den spelar sin roll: Varje gram lagrad kolhydrat binder 2,7 g vatten som sen kan frigöras vid förbränning.
Sova ska jag också.

Tanken är att jag under loppet bygger näringsintaget runt Perpeteum, varmt vatten med svag Resorb och mina bars. Till det Carbonox som är en sportdryck med maltodextrin och annat som tas upp snabbt.
Sen kommer jag äta chips, banan, Snickers och en del avslagen cola som funkar riktigt bra långt in i långpass.

Det här är tankar. Man vet aldrig vad som händer och sker.

Just nu kan jag bara tänka på att min gosnos sitter på ett flygplan och att jag vill sova. Ha en fin torsdag!

Nu börjar det kittlas i magen!

Det är mindre än tre dagar kvar till starten av min längsta, tuffaste utmaning hittills. Hade någon föreslagit 8 mil för några år sen hade jag inte förkastat det! Bara inte trott att det var något jag skulle fixa.
Nu vet jag mycket väl att det går. Men inte hur ont det kommer göra. Hur ont jag kommet orka att det gör. Jag hade ursprungligen planer på att inte bara ta mig runt utan faktiskt springa på rätt bra. Men så kom influensan, min första feber på 14 år och två veckor av viktig träning försvann i soffhörnet.
Men jag reste mig starkt. Jag genomförde ett pass jag aldrig trodde skulle gå för några veckor sen.

Nu är jag mest orolig för min sömn. Sov uruselt i natt eftersom jag fortfarande har en del demoner efter något fruktansvärt jag var med om för två månader sen. Imorgon bitti ska jag upp 4 för att köra trollungen o hennes pappa till Arlanda. Läggdags kl 9 ikväll med andra ord. Timmarna före midnatt är magiska. Det är då kroppen reparerar sig.

Kroppen ja. Den är rätt glad. Jag skulle köra sista passet igår, en lugn 8 km hem från jobbet. Kuperat. Men se nehej det gick inte att stoppa sig och jag slog mitt pers. Snart springer jag på sub 5 tempo hemfrån jobbet. Den känslan igår var värd mycket.

Sista dagen idag på komhydratrömningen. Tur för alla i min omgivning och speciellt en av våra leverantörer som fick ha att göra med en mer än vanligt förvirrad Annie.

Madde har varit bollplank med kosten både från imorgon fram till start och för under loppet. Jag vill gärna bestämma allt själv och kan ju en del men Madde är ett geni och jag litar på henne. Hon kommer dessutom vara på plats och hennes fotavtryck kommer sitta på min bak vid varvningen.

På fredag har jag naprapat Martin och massör Mia inbokade. Det enda som strular är min gamla surfskada- ett sträckt revben som inte ger sig och kommer tillbaka när jag tränar styrka. Ett charmigt minne från ett av mina bästa fritidsnöjen men föga konstruktivt för en niotimmars löptur.

Jag är laddad. Och som fina Peter-mockasin sa idag- You are among friends. Japp. För det är inget skämt att det är kramkalas innan start. Det är ett äventyr vi delar tillsammans. En massa modiga, starka fantastiska människor och det är en ynnest att få springa med dem . Det är stort. Det är mäktigt. Magiskt. Det är ULTRA!

när det gör ont efter fem mil så är jag mentalt här… I Byron Bay ute bland vågorna.

Sista veckan innan TEC

Sista veckan har ju redan börjat, det är 5 dagar kvar. I lördags sprang jag en trött 5 kilometare och igår söndag lite styrka.
Jag skulle vilja gå runt och osa kraft och uthållighet men jag är mest trött. Seg och matt.
Tanken var att springa ikväll men det hinns inte med och imorgon blir det också svårt att hinna med så det lutar åt onsdag. Inga kritiska pass nu iallafall.
Jag har alldeles för mycket att göra när jag kommer hem fram tills jag släpper trollungen och hennes pappa på Arlanda på torsdag men sen har jag två dagar att rodda iordning både skalle, kropp och materiel inför TEC.
Jag har haft en väldigt avkopplande påsk men nu blir det till att lägga i den beryktade produktivitetsväxeln för att vara på banan för jobb, dagis och annat.
Hoppas ni haft en toppenhelg!

En prinsessa hälsar på en drottning.

Mind over matter eller 10 x 4 km

Det är fel tid på månaden. Var fel tid på dygnet. Fel känsla i benen. Fel uppladdning med den här sega känslan efter influensan.

Men det var rätt dag. Rätt Annie som drog på sig nya kompressionstightsen från Trimtex. Packade vatten+resorb. Hemgjorda bars. 2 polarkakor och en liten avslagen cola. Två podcasts med Jillian Michaels och massa bra musik: Foo Fighters, Dave Matthews Band, Guetta, The Waifs osv.

Tog med mig jobbmobilen för att kunna hålla koll på om det var något jag var tvungen att fixa- väntade på en årsredovisning jag skickat åsikter på.

Jag tänkte att jag rekar en runda för söndagens långpass med Tjejmarabrudarna. Planen då är en halvmara. Jag hade också fått låna hjältens Garmin 305 (jo han tränar seriöst såhär 6 månader efter transplantationen, ska berätta senare!).

Stack iväg med tanken att jag skulle ta det rätt lugnt. Ja för vad annars gör man om man ska springa en mara liksom? Recap- förra veckan orkade jag jogga 25 km i 6:30 tempo o fick sen gå/jogga. Det gör man inte 8 mil på TEC på. Jag måste känna att 4 mil är easypeasy och i en snabbare fart annars blir det bara plåga i Täby om 2 veckor.

Så planen var att springa 4 km i 5:30-5:50 fart. Sen gå 3 minuter och så iväg igen. Jo men det gick väl bra. Det var dubbelt så bra som förra veckan. Jag älskar faktiskt att springa själv i min lilla värld. Det var jag, mina lungor, mina ben och det som flöt in i öronen just då. Det fanns inget annat.

Man får pröva på mycket skojs på långpass: Mitt vatten tog slut och jag bevistade för första gången en golfbana. Vid Ulriksdal knatade jag in bland ett sammelsurum av klubbor, vagnar, bollar och en massa andra saker som tydligen behövs för att slå en boll. Galet. Mannen i kassan undrade artigt hur långt jag sprungit och hur långt det var kvar. När jag berättade dagens upplägg så bara gapade han: Men varför? Och ja, golf och ultralöpning kanske har mötespunkter men de fann inte jag och den hjälpsamma mannen idag. Jag förstår inte golfare och de förstår gissningsvis inte långlöpare och det är så bra så- tänk att det finns så mycket att pyssla med som inte utifrån sett går att förstå!

Sen mötte jag vad som först såg ut som gasellvägarbetare i orange men det var adidasgänget som var ute på sin fredagslunchträning. Knallorange löparjacka är vårens färg där tydligen.

Nu var jag inne på min 7e 4 km och benen började protestera. Det blåste motvind, det regnade spik. Jag var tröttare än tröttast och den här skalan RPE, rate of percieved exertion som går från 1-10 den var på 20 ungefär. Tänk er regnig och blaskig Solnaväg i motvind och så har du ett ton knutet runt varje ben och någon som sticker dig med nålar i alla benens muskler. DÄR har du känslan. DÄR var det så fruktansvärt jobbigt och kroppen orkade inte.

Och det är då det händer. Det blir nästan tårar i ögonen men jag bara sprang och jag blev så arg? euforisk? galen? men jag ökade in i vinden så tempot ramlade upp? mot närmare 5:00. Det var som ett metaforiskt vårskrik.

Men det fick jag sota för sen och jag fick släpa mig 2 intervaller till runt runt Råstasjön och nu ramlade km mätaren över 40 sträcket och sista intervallen nådde snyggt fram till 42 km 150 meter så det var bara att springa liiite till och så stannade jag klockan på ett långsamt marathon. Men i denna gömmer sig 8 x 4 km i 5:50 tempo och 2 x 4 km i strax över 6 (jag skyller på backar).

Jag är helt tom nu. Inte på energi men mitt pannben är skavt så det är nog konkavt. Men det var bara att pigga på sig lite för nu hade årsredovisningen ramlat in i mailen. Fix och trix och nu hämta Ebba på dagis för bus och lek.

Mind over body. Mind over matter. Jag är så tacksam för den här dagen. För det här passet, som är det hårdaste pass jag kört, alla kategorier. Det har varit så tufft sen olyckan att orka träna hårt. Att orka satsa. Det har varit tufft efter influensan och jag är så glad att jag fick känna mig stark en liten stund idag. TACK.

Ha en fin fredag!

I fint starkt sällskap

Jag räknade till 18 galet tuffa tjejer som står anmälda till TEC 100 miles om 19 dagar. Namnen på listan börjar bli välkända för mig nu. Det är 14 stycken i min ”klass” på 50 miles. Också där är det namn jag känner igen och det blir till att inte dras med för det är ruttade rävar de flesta av de här tjejerna.

Flera av mina nya vänner ska springa och några gör sin premiär på både 50 och 100 miles. Peter-aquasock verkar frångå just dem för ett par skor till tävlingen? Kan det stämma?
Daniel och Marcus som jag sprang med i fredags gör sitt andra år på 100 miles. Tuffa Anneli gör debut och henne hejar jag lite extra på. Min kollega J som också legat däckad i influensan ska även hon debutera på 50 miles.

Ja så även om jag kommer få slita som ett djur så är det i finfint sällskap!

Idag visade vågen vad stresspåslag och dålig sömn kan ställa till med. 2 kilo upp och det är inte muskler direkt. När man inte sover bra blir sötsuget helt enormt och kortisolet gör att fettinlagringen ökar. Ett riktigt i-landsproblem men lite oförtjänt kan tyckas.
Inatt hade jag nog sovit bra men jag blev väckt av lilltroll med mardrömmar klockan 4 o då kan jag inte somna om. Såhär är det ibland. Jag gör det bästa av mitt susande huvud genom att utnyttja vår massagetjänst på jobbet och försöker göra lite andningsövningar. Bums isäng tidigt ikväll och hoppas på en hel natts sömn.

Hoppas ni har en fin måndag!

Edsviken, Brunnsviken och väggen

En sån strålande vacker dag! Skuttade ur sängen så pigg och glad! Här ska springas!
Lufsade iväg på pigga ben till Bergshamra där jag mötte Daniel som springer TEC 100 miles om 3 veckor. Vi mötte i sin tur upp Marcus och Ia vid Ulriksdal o tuffade iväg runt Edsviken. Kändes väl ok men… Jag började ana oråd efter ca 2 mil. Hade ingen ork!. Blev tyst ( ja ett under jag vet). Fick fokusera mig på att hänga med i det trots allt lugna tempot. Inte ont, ingen känning från influensa men bara allmänt orkelös. Som det känns efter 4 timmar. Till slut svarade jag ”mm”, ”hm” ”aha” när jag och Marcus pratade om ditten o datten.

När jag avverkat 25 km fick jag ge mig. Resten fick springa vidare. Jag saktade ned, tog en gel. Hörde vattnet klucka. Njöt i solen. Hämtade lite kraft och fick verkligen känna att JA jag är frisk. Det är inget virus som stökar. Jag är bara urlakad. Jag har inte sprungit ett ”ultralångpass” sen januari och så kom influensan from hell och tog all uthållighet?!

Ja tydligen. Jag hamnade i en brant backe och fick sluta tugga på min macka för gå och tugga var för jobbigt samtidigt. In på en livs, i med en cola och en bulle för det fanns inte så mycket annat. Magen surade och jag slog på lite musik och knatade på. Joggade. Knatade. Efter ett tag gav det sig och jag fick lite ork. Jag var ju på väg mot dagis för sjutton! Så jag tog mig till Haga Forum och hoppade på bussen hem. Landade på 35? 36? km. Jag vet inte. Ont gjorde det. Och mackor ska jag äta hembakta. Jag vet inte om varken för mycket gluten eller laktos är så bra under såna här långpass.

Mina bars var dock en succé- de ska jag baka fler av!

Kände mig urusel och i värdelös form. Men när Ebba kom rusande och skrek ”mamma” och välte omkull mig i sandlådan på dagis då var jag formstark igen. En glass i solen på vår egna uteplats i nya lägenheten (med eftermiddagssol och lä- bingo!), lite lek i parken och en god middag så känner jag mig pigg och positiv igen. Jag har aldrig varit i såhär dålig form så nära ett lopp. För ett år sen hade jag stakat, skejtat och skidat mig genom vintern och syreupptagningsförmågan var på topp. 3 mil var en walk in the park men mentalt är jag starkare i år.

Fick tips om den här hemsidan med träningsprogram för en ultra. Jag gillar tänket med back- to- back även om det är mardröm för mammor som jag. Imorgon skulle jag LÄTT kunna klämma en 12a men hur ska jag hinna det?

Ajländspråbblems. Underbart. Love it. Njuter. 3 veckor kvar. Nu! Tjejmarathonpyssel framför Skavlan.

Ha en fin kväll!

Ebba dricker som en utralöpare!

Run all day

Igår låg jag och läste Fitness Magazine och artikeln om Seth Ronland. Han fick utnämningen ”Årets PT” förra året i och med Guldhjärtat och det var nog välförtjänt vad jag förstår.

Överst på hans hemsida står det:

Obsession is a word lazy people use for those who are dedicated .

Love it! Precis så! Idag tar jag lediga timmar jag jobbat in, till att ägna dagen, fram till klockan två då jag ska hämta E tidigt på dagis, till att springa. För att fixa detta med allt jobb jag har att jobba in efter influensan kommer jag få sitta och jobba alla kvällar hela veckan .
Der är det värt för jag motiverad. Jag har en del människor i min närhet som ifrågasätter varför en småbarnmamma ska hålla på och springa Ultra. Det kommer lite gliringar med den här undertonen jag skrivit om tidigare; ”Måste du hålla på?” Alla är inte lata och avundsjuka. Men flera bara vill inte förstå. Pratar bakom ryggen. ” Det där kan ju aldrig vara bra”.
Alla är upptagna med sitt så det är inte så att jag förväntar mig att någon ska ta sig en redig funderare och se att aha! Hon springer faktiskt för att hon mår bra av det. För att hon får träffa massa fantastiska människor, spränga gränser. Öka sin hälsa. Man kanske inte ska döma bara sådär? Man kanske ska tänka ett varv till innan man slentrianmässigt slänger ut ett krokben.

Som jag bara hoppar över med ett glädjetjut!

Jag är så glad att jag har min hjärtdjupa övertygelse vad som är rätt och fel. Att jag har en massa fantastiska vänner, nya som gamla som inte måste ifrågasätta, utan peppar. Och vi kan peppa varandra.

Dagens träningspass handlar inte om fart. Alls. Det handlar bara om tid. Att vara ute så länge jag hinner och äta och dricka och låta senor, muskler, ligament smaka på ett riktigt långt träningspass.

Det är tre veckor till TEC. Jag är oförberedd. Men jag ska göra det bästa jag kan av tiden som är kvar.

Ha en fin fredag! Och vill du läsa något annat jag skrivit så har det hamnat på Lidingöloppets hemsida-> här.

Status Ursvik, status Annie

Efter en baotadag så fanns det bar en sak att göra. Springa.
Det är ju inte snack om kvalitet än efter influensan men jag kunde väl skutta iväg och reka Ursviksspåren?
Ja det kunde jag.
Fortsatte använda pulsen som guide men idag tänkte jag släppa upp den närmare 85% i ökningarna. Ja det var inte så mycket att göra åt saken, dit åkte den iallafall. Struntade i någon distansmätare idag. Bara ren fartlek. Kroppen bara pirrar efter att springa. Lite längre, lite snabbare än i måndags.

Jag tuffade iväg bort mot Ursvik. Vid varje backe ökade jag. Oj oj vad det kändes. Oj oj. Väl framme i Ursvik var status: Vår! Hade mina trogna adizero Boston på och det gick så bra så. Torrt och fint. Sprang bara 2,5 an. Det är rehabveckan för sjutton!

Kom på ett bra träningspass för Axa Fjällmarathon: Man springer Ursvik Extremen, men tar alla backar två gånger! Upp, ned fort och upp igen och vidare. Jättebra ide, jag ska göra det. Sen.

Väl hemma fick jag lufsa fram och tillbaks utanför ett bra tag innan pulsen behagade rasa ned under 100 slag. Jag har mina hållpunkter som jag är noga med. Vilopuls. Och pulsen jag vill ha innan jag stretchar. Den ska tas ned lugnt och försiktigt. Jag slutade på 174 bpm och tog ned pulsen till 105 innan jag gick in. Tävlingsinfo från TEC hade kommit. Önskar det var 5 veckor dit, inte strax över 3. Usch vad jag slarvat med långpassen och usch vad svårt det blir att få till nu utan att slita för mycket. Usch vilka underbara, fantastiska problem jag har!

Min vilopuls brukar ligga strax under 40 slag. Det är lågt och jag har faktiskt inte kollat så noga vad som hänt med den referenspunkten sen hjärtfixet. Men jag tror att den är där runt 45 någonstans nu. Det är bra att hålla koll på vilopulsen, den säger mycket om vad som händer och vad som är på väg att hända. När en infektion är på G då kan vilopulsen gå upp, och pulsen kan vara svår att få ned efter ett träningspass.

Imorgon blir en fantastisk dag. Jag har en massa revisionsjobb att göra men det är ju det jag har lördag och söndagkvällar till . Så imorgon: möte med inköpsfunderingar på jobbet, Prehab skadeförebyggande event på jobbet med Mia från Access Rehab som jag är ansvarig för men har fått ta massa hjälp till av min fantastiska kollega. Sen är det nätverksträff för Lidingöloppsföretagen. Hos oss! Ska bli jättekul och intressant och sist när vi var på adidas var det jättetrevligt så jag ser fram emot det. Vi är ju nya huvudsponsorer sen 2011 och det är intresanta företag som är med, som ni kan se här.

Sen, ska jag göra det bästa av en kväll utan Ebba och det är att antingen träffa min hjälte, eller mina fina fina vänner. Imorgon blir det brakmiddag, skvaller, skratt och kanske en tår med tre fina tjejor. En bra dag. Som börjar med en god natts sömn!

Titta! Min ansiktsfärg matchar pannbandet!