Imorse tog jag en sista sväng inför det lopp jag vill göra bäst ifrån mig på under sommaren. Jag springer utan Garmin och tidtagning på de här passen. Det är helt värdelöst för mig att veta hur långsamt det går och hur långt det är. Jag springer tills jag är uppvärmd, trampar på lite, försöker hitta flytet, känslan, löparmojot och sen klämmer jag till lite och vill avsluta med en känsla av YAY!
Jag är inte yay rent formmässigt just nu. Det är ett ingemansland och det är jättebra och viktigt och kommer föra mig framåt för jag utvecklas och blir snabbare, starkare och friskare för varje månad sen jag började springa efter förlossningen för ca 2,5 år sen men rackarns då! att det kom nu. Det är som ett vacuum där jag inte har en aning om hur ett löppass kommer kännas. Det finns inget att gå på som referens. När jag tror det ska kännas bra, stummar jag. När jag tror jag inte ska orka, känner jag mig pigg. Det som känns bra är kroppen rent skademässigt. Visst jag har trampat snett så fötterna är som sladdriga benpåsar efter förra helgen men nerven är helt lugn.
Det är så fantastiskt att ha fått en plats till detta unika, fantastiska, galet tuffa lopp. Ca 800 pers står i kö till de 500 platserna. Jag har en av dem och det gör att jag är än mer tacksam.
Jag vill fortfarande gå i mål i Vålådalen med en känsla att jag gav precis allt hela vägen. Gjorde mitt bästa för att tampas med den leriga geggiga blöta branta och mäktigt vackra terrängen. För att inte bara ”såsa runt” krävs ett fokus. För ta mig runt det gör jag, det vet jag ju. Inga problem.
Men jag kommer inte vara nöjd om jag inte kramar ur allt och jag vill inte göra armhävningar som Bolt gjorde när jag går i mål. Jag vill ligga i en hög och titta upp på himlen medan lungorna vänder sig ut och in. Så. Har jag ju aldrig gjort förut. Hur ska jag komma tid på de 35 timmar det är till start?
Ja för det första måste jag lägga den här mentala formsvackan åt sidan. Den är inte konstruktiv för vem vet det kan vara över på lördag klockan 9. Dumt att springa och tro att det ska gå långsamt om det inte behöver göra det.
För det andra måste jag våga spänna bågen. Våga säga att jag gör mitt bästa och våga stå för att det inte går så bra. Jag är inte en tid på Axa Fjällmarathon. Om den inte blir så bra som jag tänkt så definierar den inte mig som person. Det är inte fail för det. Jag är summan av allt jag gjort hittills och goddammit är det så mycket bättre än att det tar en timme längre än jag tänkt.
För det tredje så kommer det bli skittungt och jag måste ha en plan för att motivera mitt genetiskt lata bekväma jag som hellre går än springer. Varför ska jag springa just nu? I ett lopp där man faktiskt går vissa sträckor om man inte är elit (tro mig så brant är det) så blir gränsen mellan när det ska springas och gås rätt luddig, speciellt efter många kilometer. När fötterna sjunker ned eller halkar på stenar så vill man gärna sakta ned. Det gäller att hitta ett mantra för detta. En tankebana att koppla in sig på som gör att man för in svävmomentet i rörelsen framåt igen. Jag är löpare, jag är airbourne. Jag har inte riktigt fått till det där tänket och när dagarna är fyllda från 7-20med en helt vild, fantastisk, underbar liten 3-åring så har man inte så mycket tid för reflektion över någonting. Varken utrustning, specifik mat, mental laddning. Det är ingen ursäkt. Det är så mitt liv är och jag vill inte ha det på något annat sätt. Punkt.
Jag gillar att använda bilder och känslor. Idag kom jag ned på asfalten efter min lilla tur upp längs bandelen som går i Ottsjö. jag svängde ut på huvudvägen här efter en utförslöpa och jag tror jag sprang snabbare än jag någonsin gjort i ca 500 meter. Det var en disig morgon med en fantastisk fond av fjäll som jag sett så många gånger förut. Benen gick som trumpinnar och allt var perfekt. Perfekt isättning, perfekt frekvens, perfekta armar, stolt hållning och andning som flöt med steget. Det var förvisso på asfalt men klickdär tog jag med den känslan. Så bra kan det vara, så bra kan det bli.
Annars var vi på prova-på-cirkus för barn idag i Edsåsdalen. Helt fantastiskt att se rörelseglädjen och nyfikenheten hos ca 20 barn och då främst hos min egen lilla förstås. Se henne slå kullerbyttor, hoppa och skutta och kasta bollar, gå på lina med mitt stöd och sen fortsätta kullerbytta här på gräset hemma- det är vilsamt för själen. Själv tänkte jag att jag minsann har ju varit en gymnast när jag var 11 år så jag kan väl göra en handvolt iallafall? Nja. Det såg nog inte så smidigt ut. Min mamma skrek av skräck när jag envetet övade på gräsmattan.
Avslutar med lite bilder från dagen som vanligt. Det blir en del fjällutsikt. Ni får ursäkta, men det här är ju mitt fotoalbum också och det är mumma att titta på en ruggig novemberkväll.
Ha en fin kväll!
