Jag fick frågan på Twitter- om jag kunde skriva om det. När jag började springa och varför! Det är ingen enkel, rak förklaring och varför jag springer nu är inte av samma anledning som jag sprungit hela tiden. Det är starkt sammanvävt med min självkänsla och mitt självförtroende och om jag ska berätta A så tänker jag berätta B och hoppas som vanligt att när jag delar något personligt så är det någon som får ett frö av pepp och kickass av det.
När jag började springa kan man ju se på olika sätt. Jag sprang lite i skogen ute i Järfälla under gymnasiet. Men det var rätt planlöst. När jag flyttade utomlands till Isle of Man så var min dåvarande kille en sk ”fellrunner”. Då började jag springa lite där men det var heller ingen struktur på det hela. Såg ju hur härligt ut som helst när de där gasellerna drog iväg över kullarna men herregud vad jobbigt det var!
När jag sen utbildade mig till PT så märkte jag rätt tidigt att det var konditionssporter som intresserade mig mest. Jag anmälde mig till Reading Half Marathon 2000 och tränade ett spretigt gäng på företagsgymet där jag jobbade till att springa. Sen fortsatte jag men eftersom jag av och till led av ätstörningar (är det NÅGON tjej i branschen som klarat sig?) så var löpningen inte driven av den glädje som driver mig idag.
2002 anmälde jag mig till mitt första maraton. Stockholm Marathon 2003. Jag var hemma i Sverige ett tag och löpningen var terapi. En ram. Ett ankare i rutiner under ett år då jag vaknade ibland i Värmland, ibland i London hemma i lägenheten där och ibland hos mamma i Stockholm. Det var uppstigning 05.15 i Värmland för att beta av ett pass innan 4 mils pendling till universitetet i Örebro. Det var intervaller mellan reflexstolparna på landsvägen. Det var lite överlevnad över det hela och säkert där jag lade grunden till en hård disciplin som gjort att jag klarat av att genomföra jobb, studier och träning parallellt.
Under åren i Australien stod löpningen tillbaks för surfingen. Shit vad jag surfade. Tränade timme efter timme. Löpning må framkalla känslor men ligger för mig alltid i lä för det spann jag upplevt under surfingen. För att inte tala om skador och risker och magiska upplevelser där en val, en delfin eller varför inte en hammarhaj dyker upp i periferin?
Iallafall, när jag kom hem så flyttade jag till Jämtland och då blev löpningen igen ett andningshål från ett jobb som till slut körde mig i väggen. Jag hann aldrig bli bra, hann aldrig få kontinuitet men fick uppleva några av de mest fantastiska löpturer med fjällen utanför dörren.
Den löpare jag är idag, den löpare jag tränar för att bli och det som driver mig idag är en annan process som börjat efter att jag blivit mamma. Jag hade fram tills jag födde min dotter en föreställning om att det var något fel på mig. Detta har inget att göra med hur mina föräldrar uppfostrat mig men som barn är det ofta andra människor som har en enorm makt att påverka en i och med att våra föräldrar faktiskt jobbar på dagarna. Jag går inte in på det mer. Men jag trodde inte att jag skulle kunna bli mamma. Att jag skulle fixa något som var utanför vad som var normalt. Att jag aldrig klarade sånt som andra gjorde. När jag klämde ut den här lilla tjejen som vänt världen upp och ned så blev det även en bekräftelse på att jag nog är helt normal trots allt. Jag började springa igen och knarka löparsajter på nätet under mina ensamma kvällar hemma när Tigerplutten sov. Kritiskt skaffa mig information, känna vad som funkade för mig. Hittade tillbaks till den där enorma glädjen och friheten jag kände när jag sprang ifrån jobbet i Jämtland.
När jag sen tvingades ta ett otroligt stort jobbigt beslut för att inte gå under hösten 2010 (på riktigt, jag överdriver inte) så blev löpningen igen en terapi. Jag var för körd i botten för att orka träna hårt men löpningen den vintern höll mig över ytan tills jag orkade simma själv. 2011 i november fick jag mitt hjärtfel åtgärdat (som gjorde att jag fick hjärtrusningar och om jag inte stannade kunde leda till kollaps) och en ny värld öppnade sig: Jag kunde träna korta ryckiga intervaller. Ta i hårdare. Lita på att det funkade. Det är mindre än ett år sen och något jag får påminna mig om när jag tycker att jag är långsam.
Med ett starkt självförtroende och en väl grundad självkänsla är löpningen nu NJUTNING i huvudsak. Driven av njutning och påeldad av att utmana mig själv och se hur långt och mycket jag fixar.
Ibland terapi, ibland en flykt, ibland social företeelse som när jag har äran att springa med alla de nya fantastiska vänner jag träffat genom löpningen. Människor som utan att veta det betyder så mycket för mig på grund av de senaste två röriga åren. Jag tror ni vet vilka ni är – ett stort gäng underbara tokstollar!
Det är aldrig inomhus. Det är inte löpning för mig. Löpning = naturupplevelse. Möjligtvis då gruppträning i stan men springer jag själv så styr jag benen helst ut i naturen.
Så dagens långpass i Ursvik kanske beskriver varför jag springer allra bäst:
Det är jag och det är naturen. Det är kraften i min kropp. Det är lätta steg över en lövtäckt rotig stig. Det är bara jag. Det är ingen annan där. Det är en bubbla och när jag springer där så är allt precis som jag vill. Det är ingen som är död, ingen som är sjuk. Det är ingen som är dum och missunsam. Resten av världen ser just då ut som jag vill och jag bestämmer precis var jag ska och vad jag gör. Ingen inramning av kalendertider och väggar. Enkelt. Simpelt.
I min löparbubbla skapar jag det jag vill ska bli min framtid. Ideer. Planer. Jag går ut seg och svag.Kommer hem stark och fylld av energi. Det kanske är endorfiner? Jag kanske är beroende?
Det spelar ingen roll. Det här är mitt livselixir och jag kan inte vara utan. Tack för att du läste.
Läs mer av inlägget
